Vi är många som stångat oss blodiga för att förändra världen.Vi har kämpat mot företag, myndigheter, lagar och åsikter.Vi har peppat varandra för att inte förlora hoppetkrampaktigt hållit oss fast i små framstegeller i att vi åtminstone lyckats förhindra ett bakslag.

Så får jag en dag frågan:Men vad får dig att tro att det går?Går att förändra världen?Jag tystnar.Frågan skär rakt in i mitt hjärta.Trots att jag fått den så många gånger förrär det som att jag hör den för första gången.

Se dig omkring, säger jag,världen förändras hela tiden.Ta bara det senaste åretmånadenveckantimmarnaHur mycket olja har vi inte hämtat upp ur markenHur många bomber har inte fälltsHur många nya lagar har stiftatsHur många gränser ritats skarpare?

Vi förändrar världen oupphörligt.Och jag tror faktisktoch här tvingas jag hämta andanjag tror faktisktatt vårt stora uppdrag just nuär att inte förändra världenmerVi har förändrat den tillräckligt.

Det är den utmaning som ligger framför ossoch det är nog den största människan någonsin haft.För vi vill förändring.Vi vill ständigt framåt, uppåt.

Men vårt arbete nu handlar om att vi måste sälla oss till det kretslopp som är världens, jordens, livets.Och det går inte framåt och uppåt utan runt.

Vi måste sluta betrakta världen som en samling naturresurser och oexploaterat kapital.Vi måste som urfolk i alla kulturer gjort och gör betrakta världens granskogar, fjälltoppar, floder stenar och myror som släktingar med samma rättigheter som vi.Vi måste sluta bygga monument över våra så kallade framsteg för att låtsas vår odödlighet.Vi måste acceptera att idén om det privata ägandet är den största lögn människan skapatVi måste som en dagslända acceptera att vi finns en stund och sedan är det över.Vi måste erkänna att vi ljugit och säga: allting är bara till låns.