DEBATT • Det pågår en kamp om makten i Sverige. I en ringhörna står de blå och försöker komma överens. I hörnan mittemot försöker de röda göra samma sak. I ett tredje ringhörn står de gula och är sura för att ingen annan vill lyssna på dem. Någonstans mitt i ringen står de gröna, osäkra på var de får mest inflytande.

Alla de tre stora parterna säger sig ha den enda riktiga planen för Sveriges framtid, och att de andras planer kommer att leda till elände. Ändå är alla tre väldigt ense om grunderna: Fortsätt ungefär som nu, bara en fortsatt tillväxt kan ge oss en god framtid.

Ingen av dem vill kännas vid kombattanten i fjärde hörnet, eftersom denne står för en totalt annorlunda inriktning än de andra. Men det är inte vilken motståndare som helst, det är den stillsamme jätte som hittills passivt har stött alla andra med generösa bidrag. Nu börjar dock jätten känna att det gått för långt, och motvilligt gett sig in i kampen.

Vad folk i Sverige nu långsamt inser är att när naturen själv blandar sig i striden så kan de andra parterna glömma sina planer. Alltför länge har vi utgått från att naturen kommer att fortsätta hjälpa oss hur illa vi än beter oss, men nu är det slut med det. Klimatet blir det första stora nederlaget i den nya kampen.

Den förändring som väntar är större än någon politisk revolution i mänsklighetens historia. Framför allt är den global, och påverkar livet för alla jordens invånare – människor, djur, och växter. Hela regioner och till och med nationer kommer att bokstavligen försvinna under havsytan, och miljontals människor som då inte längre har ett hem kommer att tvingas fly till andra platser, där invånarna redan har tillräckliga problem att försörja sig själva. Djur och natur som blir kvar är dömda att dö en långsam men brutal död. Samtidigt kommer andra områden att dö på liknande sätt men av motsatt skäl – det blir för torrt eller varmt för att överleva.

Den fulla insikten om katastrofen har uppenbarligen inte nått Sverige ännu. Glada slogans i valkampanjen om mer pengar till cykelvägar eller biobränsle till inrikesflyget var tillräckligt för att ge nästan alla röster till någon i de tre etablerade hörnen. De få väljare som tydligt såg den fjärde parten kunde inte riktigt urskilja hur de skulle rösta.

Alla de tre etablerade krafterna inom svensk politik har rötter i en svunnen tid, då huvudfrågan var fördelningen av arbetets frukter och dess effekter på fattigdom, folkhälsa och stabilitet. Även den gröna rörelsen har yrvaket upptäckt att deras ideologi inte heller riktigt passar in i den nya situationen. Deras försök att ta till sig frågan utifrån sina egna rötter har inte riktigt lyckats, kompetensen ligger lite på sidan av vad som behövs nu. Trots det har de gröna fått någon slags ensamrätt på klimatfrågan i så måtto att andra partier inte anser sig behöva gå längre; de krav som ställs från grönt håll blir till en slags standard som sätter lock på vad svenska politiker kräver med avseende på klimatåtgärder.

Samma sak gäller tyvärr internationellt: Sverige har, förtjänt eller oförtjänt, skaffat sig en position som ledstjärna för många andra länder, och sätter därmed tak för vad som anses politiskt möjligt. På det sättet styr alltså de svenska gröna hur världens politiker ser på klimatet.

Medan de som styr vår framtid alltså mest tittar på varandra börjar nu naturen sin egen ”valkampanj”. Är det någon som tvekar om vem som vinner den?