SVERIGE Sverige har som mål att öka sin självförsörjningsgrad av livsmedel. Om krisen kommer ska det finnas mer inhemsk mat, så att vi inte behöver vara så beroende av omvärlden.

Hittills går det sådär. Ett vanligt år importerar vi stora mängder mat – både sådant som går att odla och tillverka i Sverige och sådan mat som inte tål klimatet.

Olivolja, ris och parmesanost går inte så bra att göra här, men exempelvis kött, spannmål och mejeriprodukter går utmärkt i vårt klimat. Ändå köpte vi in 36 procent av det kött vi konsumerar, 28 procent av spannmålet och grynen och 34 procent av mejerivarorna och äggen som vi satte i oss under 2017.

I år blir det sannolikt högre importandelar än så. Matproduktionen har fått ett rejält tapp på grund av sommarens torka. Bönderna lider svårt efter missväxten, och många är rejält ekonomiskt ansträngda, förklarar Lars Erik Lundqvist, näringspolitisk expert på LRF. Sommarens skörd av spannmål blev den sämsta på 60 år, enligt LRF.

– Vi får ett tapp i år genom skördesänkningen på grund av torkan i somras. Skördarna på exempelvis spannmål, oljeväxter och potatis har minskat, så där går självförsörjningsgraden ned. Kanske måste även fler djur slaktas på grund av foderbristen, säger Lars Erik Lundqvist.

Ska stimulera

Just spannmål är sådant vi brukar kunna odla tillräckligt av.

– Vi brukar producera 120 procent av det vi behöver, men nu får vi importera spannmål i stället, säger Therese Frisell, beredskapshandläggare för livsmedel på Livsmedelsverket.

Torkan kan fungera som en väckarklocka för vår sårbarhet, tror hon. Vi har inte längre förmågan att tillverka den mat vi behöver själva här i Sverige. Men nu blir matförsörjningen alltmer aktuell.

– Länsstyrelserna tar fram regionala livsmedelsstrategier. Där tas också beredskap och hållbarhet upp, säger Therese Frisell.

Som stöd för arbetet finns regeringens livsmedelsstrategi, vars syfte är att den inhemska matproduktionen ska stimuleras.

Tanken med strategin är i första hand att få ut exklusiva svenska delikatesser på världsmarknaden, som lokalt producerade ostar och lyxiga syltburkar. Men det finns också en ambition att stimulera svenska livsmedelsföretag, så att de gör oss bättre rustade inför en kris.

Therese Frisell nämner Stockholms och Östergötlands län som exempel på län som arbetar regionalt med krisberedskapen.

Stockholm klarar sig inte

– Vi har med den frågan i arbetet med den regionala livsmedelsstrategin, den är viktig för Stockholms län. Här bor 23 procent av befolkningen, men vi har bara 3 procent av jordbruksmarken. Vi kommer alltid att vara beroende av matinförsel till länet, säger Ulrika Geber, landsbygdsdirektör vid Länsstyrelsen i Stockholm.

– Vi tittar på vår beredskap med det perspektivet, säger Kristina Nigell, som arbetar med bland annat sårbarhets- och beredskapsfrågor vid Länsstyrelsen i Stockholm.

Maten kommer inte att räcka till en så stor region som Stockholm, förklarar de. Även om produktionen skulle öka.

– Man måste ha ett större geografiskt perspektiv, hela östra Sverige räcker inte utan det behövs ett nationellt perspektiv, säger Ulrika Geber.

– Fast om en kris inträffar kan vi inte äta som i dag. Vi odlar i dag tillräckligt med spannmål och morötter i landet, men i en omställning behöver vi odla och producera många olika livsmedel.

Om krisen kommer ska varje hushåll kunna klara sig en vecka på egen hand, enligt de senaste instruktionerna från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Frågan är vad som händer efter den veckan, om krisen skulle kvarstå.

– Ansvaret för en livsmedelsberedskap måste fördelas i alla led och bygga på samverkan mellan både privat och offentlig sektor inklusive den enskilda individen. Där är vi inte riktigt i nuläget, därför är det viktigt att beredskapsfrågorna har kommit upp, säger Kristina Nigell.