Startsida - Nyheter

Nyheter

Västerbotten behöver ett Lilla Afghanistan

Danska Socialdemokraterna vill upprätta asylläger i Nordafrika och deras nordiska socialdemokratiska kollegor vägrar ta tydligt avstånd från idén utan vill istället veta mer hur de tänkt. Samtidigt lägger Moderaterna och Socialdemokraterna i Sverige i en rasande fart fram förslag som ska locka SD-väljare, det ena brunare än det andra. SD har också varit inne på […]

Danska Socialdemokraterna vill upprätta asylläger i Nordafrika och deras nordiska socialdemokratiska kollegor vägrar ta tydligt avstånd från idén utan vill istället veta mer hur de tänkt. Samtidigt lägger Moderaterna och Socialdemokraterna i Sverige i en rasande fart fram förslag som ska locka SD-väljare, det ena brunare än det andra. SD har också varit inne på läger långt bort för asylsökande och lyft fram den australiska modellen som ett föredöme. Risken är därför uppenbar att det inte dröjer länge innan vi får se liknande förslag från något av de två stora partierna i Sverige.

Samtidigt har vi i Sverige ett hundratal kommuner med bostadsöverskott. Siffran är från 2015, det år då regeringen plötsligt ansåg att vi inte hade plats för fler. Den exakta siffran kan ha justerats något, men att riva tomma hus står fortfarande på dagordningen hos flera kommuner.

Värst drabbade är de nordligaste delarna av landet. Mellan 2010 och 2015, innan regeringen tog sikte på Europas lägsta flyktingmottagande, var det bara i sju av 29 kommuner i Norr- och Västerbotten som befolkningen ökade. Men problemet med tomma bostäder finns i hela landet, i Mellansverige har kommuner som Avesta, Degerfors, Fagersta, Flen, Grums, Hagfors, Hofors, Laxå, Ljusnarsberg, Munkfors, Norberg, Vansbro, Storfors, Söderhamn och Torsby brottats med bostadsöverskott.

Tittar vi framåt ser det inte bättre ut, fram till år 2040 väntas 87 procent av befolkningstillväxten ske i Stockholm, Göteborg och Malmö enligt Långtidsutredningen. För relativt stora städer som Borås, Karlstad och Gävle väntas befolkningskurvan däremot gå neråt. Att många, inte minst unga, dras till storstäderna är inte konstigt, men det går inte heller att bortse från att många pressas dit av dagens arbetsmarknadspolitik. Samtidigt står de största städerna i världen i dag för en stor del av energiförbrukningen, råvaruförbrukningen och koldioxidutsläppen utslaget per person.

Frågan är då, även om vi bortser från det rent humana för flyktingarna och tänker rent egoistiskt på Norden och Sverige, varför vi ska tvinga iväg en sådan resurs som människor är?

Varför inte istället upprätta, inte läger, men mottagningsstäder i Sverige, på de orter som har störst utflyttning, störst bostadsöverskott, störst behov av folk för att kunna ha grundläggande service och utbud, där kommunen inte önskar annat än att befolkningen ska öka? Mottagning för syrier i Ljusnarsberg, för eritreaner i Laxå, för irakier i Degerfors, för afghaner i någon av de 22 kommuner i Norr- och Västerbotten där befolkningen minskar. Och så vidare.

Inte genom något statligt tvång, som regeringen driver, med anvisningslagen och avskaffandet av ebo. Utan orter där de kan erbjudas bostäder, all slags samhällsservice på sina språk, en bra modersmålsundervisning, ledighet och firande på hemlandets högtidsdagar och annat kulturellt som skapar trygghet. Men framför allt där den stora mängden landsmän gör att de kan få det sociala kulturella nätverk, som vi alla behöver för att både må bra och kunna vara kreativa.

Flera forskningsstudier visar att när invandrare får bosätta sig i ett samhälle med tillräckligt stor grupp från det egna landet eller kulturen leder det till en positiv utveckling. Exemplena går från kubanerna i Florida och Chinatown på flera ställen runt om i världen till italienska och polska kvarter i storstäder.

Sådana samhällen skapas med fördel som en del av en storstad, men med bostadsbristen i de stora städerna är det knappast realistiskt att snabbt skapa sådana områden när en ny större flyktinggrupp uppstår. Men i kommuner med minskad befolkning och tomma bostäder skulle det vara fullt möjligt.

Sedan den nya anvisningslagen infördes har flera kommuner klagat över att de får ta emot för få flyktingar. Det handlar ofta om utflyttningskommuner som med det ökade antalet flyktingar 2015 lyckades bryta den negativa spiralen. De nyanlända kunde vara de som räddade den där skolan, affären eller vårdcentralen. Men med den auktoritära anvisningslagen tvingas inte bara flyktingar till kommuner som egentligen inte vill ta emot dem (hur bra blir det) utan de kommuner som skulle vilja välkomna flyktingarna får inte det. Det är faktiskt absurt.

Låt istället de kommuner som vill bli mottagningsstäder för någon invandrargrupp. Erbjud de nyanlända att komma dit direkt. Inför vi sedan basinkomst och låter även nyanlända få ta del av den, återinför permanenta uppehållstillstånd och tillåter dem som kommer bli verksamma i samhället direkt så kommer inte bara fler kommuner vilja ta emot utan vi skulle garanterat också få fler levande samhällen.

I dag styrs politiken i stort och flyktingpolitiken i synnerhet av skrämsel och rädslor. Det är dags att istället fokusera på allt det positiva som öppna gränser inte bara skulle kunna ge dem som behöver fly, utan även oss. Med öppna gränser, basinkomst och frivilliga mottagarstäder skulle alla som flyr kunna bygga nya samhällen utifrån sin kultur i en trygg del av Sverige. Tomma bostäder och samhällen på dekis skulle komma till nytta. Och alla som i dag flyger jorden runt för att ta del av andra kulturer skulle kunna spara på klimatet och ta tåget till Lilla Afghanistan i Västerbotten. Har vi riktig tur lämnar en del afghaner Västerbotten och berikar oss i resten av landet även när vi inte är på semester.

Fotbollsallsvenskan är igång.

Moderaternas svängning från öppna hjärtan till stängda gränser och jakt på papperslösa. 

Vidare till Global >>
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Till Global X
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.
Erbjudande!
Prova Tidningen Global gratis t.o.m. 1 maj.