Reportrar utan gränser beskriver Turkiet som ”världens största fängelse för journalister”. Myndigheterna har stängt många redaktioner och en av de senaste händelserna är att ledningen för den oberoende tidningen Cumhuriyet bytts ut – vilket fick chefredaktören Murat Sabuncu att lämna sin post. Denna artikel innehåller den sista intervju han gjorde som chefredaktör. PRESSFRIHET Turkiet hamnar […]
Reportrar utan gränser beskriver Turkiet som ”världens största fängelse för journalister”. Myndigheterna har stängt många redaktioner och en av de senaste händelserna är att ledningen för den oberoende tidningen Cumhuriyet bytts ut – vilket fick chefredaktören Murat Sabuncu att lämna sin post. Denna artikel innehåller den sista intervju han gjorde som chefredaktör.
PRESSFRIHET Turkiet hamnar på plats 157 av 180 jämförda länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Skiftet i ledningen för Cumhuriyet är en del av åtgärderna mot den fria pressen anser många, vid sidan av en rad andra åtgärder. Efter ett möte med den nya styrelsen meddelade chefredaktören Murat Sabuncu den 7 september att han lämnade sin tjänst, tillsammans med flera andra journalister som var kritiska till omdaningen.
Flera källor hävdar att den nya ledningen valdes fram med hjälp av myndigheterna och att tidningen sedan dess har börjat välja bort ämnen som inte gillas av den sittande regeringen. Cumhuriyet har sedan länge varit Turkiets äldsta och mest pålitliga dagstidning. Nu befarar kritiker att frågor som berör mänskliga rättigheter, jämställdhet, sekularism och miljöskydd inte kommer att få samma utrymme som under Murat Sabuncus och hans redaktions ledning.
År 2015 fick tidningen en utmärkelse av Reportrar utan gränser för dess försvar av liberala värderingar i samband med hårdare påtryckningar från landets regering. Året därpå mottog nyhetstidningen Right Livelihood-priset för dess ”engagemang för yttrandefriheten” i en tid präglad av ”förtryck, censur, fängelsestraff och mordhot”.
I oktober 2016, fyra månader efter kuppförsöket, greps Murat Sabuncu tillsammans med flera kollegor och fängslades. Han dömdes sedan till sju och ett halvt års fängelse för påstått samarbete med terrorister. I mars i år släpptes han dock i avvaktan på en överklagan till landets högsta domstol.Följande intervju med Murat Sabuncu är den sista som gjordes medan han fortfarande var chefredaktör för Cumhuriyet.
Som en del av regeringens svar på kuppförsöket 2016 har turkiska medier drabbats av nedstängningar och journalister har gripits. Vad handlar anklagelserna om? Och vilka bevis finns det?– Vid varje tillfälle då demokratin satts på undantag har turkiska intellektuella fått betala priset, främst journalister. Det har skett i samband med tidigare militärkupper och sker nu under den nuvarande AKP-regeringen, som har ökat påtryckningarna. På senare tid har flera journalister gripits, åtalats och dömts för samröre med terrorgrupper. Bevisen varierar, men det de har gemensamt är att de kopplas till spridning av nyheter, artiklar eller uppdateringar på sociala medier. Som journalist blir jag förskräckt när förmedling av korrekta nyheter betraktas som ett brott.
– När det gäller vår tidning så blev vi anklagade för att ha stöttat ”alla terrororganisationer i Turkiet”. Hela vårt privatliv – våra bostäder, våra egendomar, våra bankkonton – men också våra partners, kontrollerades.
Självfallet hittade inte myndigheterna något som var komprometterande. Som exempel kan nämnas att en av anklagelserna som riktades mot vår krönikör Hakan Kara och tecknaren Musa Kart handlade om att de hade ringt till en resebyrå för att boka en resa. Det visade sig då att resebolaget var under utredning för påstådda kopplingar till den så kallade Gülenrörelsen – tidigare allierade med regeringen som nu anklagas för att ha legat bakom kuppförsöket. Dessa telefonsamtal användes för att rikta anklagelser mot de två journalisterna.
Finns det något som gör att processen mot Cumhuriyet skiljer ut sig jämfört med de som riktas mot andra redaktioner?
– När jag efter nio månader i fängelse för första gången ställdes inför en domstol inledde jag mitt anförande med att säga: ”Vilken intressant och tragisk slump det är att just i dag är pressfrihetens dag i mitt land. Som chefredaktör för en gammal dagstidning är det plågsamt att tvingas försvara journalistik och nyhetsförmedling just en sådan dag”. Efter detta uttalande förblev jag fängslad i ytterligare nio månader och i april i år dömdes jag till sju och ett halv års fängelse. Om Högsta domstolen fastställer domen så kommer jag att få avtjäna ytterligare tre år i fängelse.
– Många journalister har torterats, fängslats eller mördats under olika perioder av Cumhuriyets historia. Det som kanske skiljer ut Cumhuriyet från andra turkiska medier är vår beslutsamhet att endast rapportera det som är sant, oberoende av omständigheterna. Nu får vi betala ett pris för att vi gör detta, på samma sätt som vi fått göra under alla andra icke-demokratiska perioder.
Vill myndigheterna statuera ett exempel gentemot dig, för att skrämma andra medier som bedriver undersökande journalistik?
– Cumhuriyet är möjligen Turkiets mest inflytelserika nyhetstidning. Både utländska och inhemska politiker och journalister anser att tidningen är den mest neutrala och välinformerade i landet. De läser den för att verkligen få reda på vad som händer. Men eftersom tidningen alltid försvarar demokrati och frihet betraktas den som en fiende till alla partier som bryter mot dessa värderingar. Av det skälet är det logiskt att antidemokratiska och icke-liberala myndigheter vill tysta en sådan tidning. Det som hände med tidningen Hürriyet är ett exempel, den utsattes för ekonomiska sanktioner under en tid och köptes sedan av en person som står presidenten nära, och dess rapportering ligger i dag i linje med regeringens ståndpunkter.
– Det finns dock fortfarande några oberoende medier i Turkiet. Även om de inte är lika inflytelserika har vissa, som Evrensel och Birgun, förblivit viktiga. Men 95 procent av medierna i Turkiet kontrolleras av regeringen. Det finns några nyhetstidningar, 4–5 webbsajter och några tv-kanaler som fortsätter att göra motstånd. Men priset är risken att förlora sin personliga frihet eller gå i konkurs eftersom annonsörer är rädda för regeringen. Samtidigt är nyhetsförmedling en nödvändighet, sanna och korrekta nyheter är helt oumbärliga för en verklig demokrati. Och medierna kommer förr eller senare att skapa en modell där de kan andas lättare.
