”Ilska är ett kortvarigt vansinne, mycket likt en fallande sten som själv slås i småbitar ovanpå precis den sak som den krossar.”

Citatet från filosofen Seneca skrevs för snart 2 000 år sedan, men är lika värt att reflektera över som någonsin. Vi befinner oss i en politisk tid där ilska spelar en större roll än på länge. Sociala medier sätter dagordningen för det politiska landskapet, och det enklaste sättet att få genomslag är att skriva nåt som gör folk förbannade.

Att strategin är framgångsrik bekräftas av vetenskapen. Jonah Berger visade i en studie om vilka känslor som blir virala att ilska är ett effektivt sätt att få läsarna att dela olika budskap. De enskilda debattörerna som stärker sina varumärken är vinnare. Förlorare är det offentliga samtalet. Att högerpopulister väljer att demonisera sina motståndare förvånar inte.

Jan-Werner Müller konstaterar i sin bok Vad är populism att det ligger i högerpopulismens väsen att utmåla sina motståndare som korrupta. Själva grundtanken inom högerpopulismen är att bara de företräder ”folket”, medan alla motståndare företräder en korrupt (PK) elit. Ilskan finns därmed inbyggd i högerpopulismen.

Mer oroande är att delar av den den breda vänstern visar samma tendenser. Delar av vänstern har visserligen alltid haft ilska som ett politiskt verktyg, men de allra flesta har klarat av att skilja på struktur och individ. Feministiskt engagerade förstår att när någon säger ”jag hatar män” menar personen sannolikt ”jag hatar patriarkatet”, men mindre insatta, och våra motståndare förstår inte detta, och därmed bidrar också såna formuleringar till polariseringen.

Det finns alternativ till hån och förakt. När Martin Luther King 1966 håller en predikan i Atlanta citerar han Matteusevangeliet. ”Älska era fiender, be för dem som förföljer er.” Långt innan någon svensk visste vad identitetspolitik var hade han förstått att de orättvisor som mötte USA:s svarta måste bekämpas med aktiv handling, men utan hat mot ens motståndare, och utan man gör frågan till en fråga om svarta mot vita, utan om rättvisa mot orättvisa. Istället för hat mot rasisterna i söder förespråkade King en syn på rasismen som en sjukdom, och rasisterna som sjuka som behövde botas. Genom att avvisa hatet till förmån för kärlek och medkänsla vann King och medborgarrättsrörelsen respekt världen över, och politiska segrar på hemmaplan.

Varför är det så sällsynt i dag att försöka inspirera andra, inte genom ilska mot motståndaren, utan genom medkänsla, omtanke och kärlek inför sina medmänniskor? Är det så att den typen av engagemang är hopplöst föråldrat i dagens Twitterklimat? Bergers studie om olika känslors viralitet har ett mer hoppfullt budskap.

Den enda känsla som i studien är mer viral än ilska är känslan av vördnad (awe). Det finns andra sätt än ilska att vinna människors hjärtan och engagemang, för den som orkar resa sig till den moraliska höjden. Låt oss hoppas att fler prövar den vägen.