I förra veckan stod det klart att Brasiliens kommande jordbruksminister Tereza Cristina, som tillsatts av Jair Bolsonaro, har öppnat upp för att ett område i Amazonas som är lika stort som hela Frankrikes yta kan komma att skövlas efter nyår. Det är förstås förödande för den biologiska mångfalden, för urbefolkningen och för klimatet. Samtidigt: jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen, om jag ska gråta eller bara skaka på huvudet, det är för stort och för absurt för att riktigt förstå.

Det känns nästan som när Arthur Dent i Douglas Adams bok ”Liftarens guide till galaxen” får veta att jorden har utplånats och att alla andra människor är döda. Det går inte att ta in. Först när han får veta att alla McDonaldsrestauranger är förstörda lyckas han till slut bearbeta informationen. 

Jag tänker på det här när jag ser reklam för Black Friday överallt omkring mig. Hur svårt det är att verkligen på allvar ta in vad vi håller på att göra med klimatet och hur lätt det är att titta åt något annat håll, trösta sig med att jag ju ändå behövde den här nya jackan och på det stora hela motsvarar den ju ändå inte mer än en droppe i koldioxidhavet. 

Samtidigt som stora länder som USA och Brasilien gör sitt bästa för att påskynda klimatförändringarna så mycket de bara kan växer också motståndet bland gräsrötter världen över. För en tid sedan startade rörelsen Extinction rebellion i England, och nu har den även spridit sig till svenska städer. Med dödskallar på hemsidan och rubriken ”Fight for life” går det inte att ta miste på att Extinction rebellion menar allvar – vi måste göra något åt klimathotet nu genast, och helst igår. 

Många tycker säkert att det här känns överdrivet dramatiskt, själv tycker jag det känns uppfriskande att det är några som visar vad det faktiskt handlar om. För det är ett krig mot naturen som herrar som Trump och Bolsonaro håller på att utkämpa, på något annat sätt kan det faktiskt inte beskrivas. Det är dessutom ett krig som är dömt att förloras av de som utkämpar det, naturen är ingenting som kan betvingas eller besegras – ju förr vi inser det desto bättre. Det lömska med det här kriget är dock att det inte utkämpas med vapen utan med pengar och att vi alla är nyttiga fotsoldater, det är med andra ord vår konsumtion som göder krigsmaskineriet. Det är vår jakt på billigt kött och vår användning av biobränslen som gör att produktionen av soja hålls uppe och därmed att skövlingen av Amazonas blir så ekonomiskt lönsam. 

Hur vi ska göra för att fler både ska inse vidden av klimatförändringarna och se sin egen roll i det hela vet jag inte. Men vad jag vet är att vi som redan har insett det här måste sluta att låtsas som att det vi gör inte betyder något. Vi måste sluta låtsas som att det går att både rädda klimatet och bevara den ständiga jakten på mer tillväxt och vi måste sluta leva i villfarelsen att hållbar teknik ska kunna rädda världen.

Kanske måste vi också ta ner katastrofscenarierna på en lägre nivå för att vi verkligen ska känna dem och inte bara förstå dem på ett intellektuellt plan. En tankeövning kan vara att testa att föreställa dig hur du skulle känna om ditt hem översvämmades, om alla växter i den skog du brukade ströva i som barn dog på grund av långvariga torrperioder eller om du och din familj var tvungna att fly till ett annat land på grund av klimatförändringarna. Och om inte ens detta funkar, gör som Arthur Dent, tänk att du aldrig någonsin mer kommer kunna äta på McDonalds.