När representanterna för världens länder samlas i Katowice i Polen för det 24 klimatmötet möts vi av klimatnyheter, klimatdiskussioner och klimatpolitik lite överallt i Sverige, förutom där de behöver vara. När Greta Thunberg talar för FN om att vuxna måste ta ansvar för klimatet, lägger Annie Lööf sitt krut på höjda marginalskatter. Vi skulle behöva att en eventuell ny regering tog sitt fokus och sin utgångspunkt i klimatpolitiken. Men så ser det inte ut.

Processen att ta fram en ny regering har tagit tid. Det tog ända tills Annie Lööf fick sonderingsuppdraget innan någon av parterna alls började diskutera politik. Istället fick vi en långt, utdraget svar på frågeställningen ”kommer Annie Lööf och Jan Björklund svika sina vallöften, vika sig och släppa fram en SD-stödd regering eller ej?” Även om Ulf Kristersson betett sig oerhört märkligt i den här processen och hjälpt dem att säga nej till en alliansregering så gott han kunnat, tror jag att vi var många som var oroliga för att C och/eller L skulle vika sig. Det är inte över på långa vägar och det är långt ifrån klart att den första regeringen vi ser den här mandatperioden också är den enda. Men både Centern och Liberalerna måste berömmas för hur de agerat efter valet. Åtminstone fram till nu, nu när det började handla om politik.

Det är helt rimligt att man villkorar sitt stöd för en regering med hårda krav, speciellt när ena partnern är Socialdemokraterna, som har en tendens att mest bara bry sig om sitt eget regerande. Men framför allt är det utmärkt att man kommunicerar dem utåt, att medborgarna bjuds in i processen, ges chans att uttrycka sig, argumentera och påverka. Problemet är bara de krav dessa två partier har valt att gå ut med.

För Centerpartiet handlade det till exempel om vinster i välfärden, sänkta marginalskatter, sänkta skatter på jobb och företag, förändrade turordningsregler, friare hyressättning. Att listan med saker de kräver är längre framgår också, men de frågorna ovan är enligt Annie Lööf huvudpunkterna (DN 27/11). I det man valde att kommunicera utåt fanns alltså inte ett ord om migrationen, inte ett ljud om klimatet. Senare motiverade Centerns migrationspolitiska talesperson i ett offentligt Facebookinlägg valet av frågor med orden: ”Givetvis är listan både bredare och mer utförlig. Det folk behöver förstå är dock att C och S står väldigt långt ifrån varandra på den klassiska höger-vänsterskalan (som Annies exempel tydliggjorde).”

Det går så klart att förstå att Centern och Socialdemokraterna står långt ifrån varandra på höger–vänsterskalan, men finns det verkligen någon fråga där partierna står längre ifrån varandra än i migrationspolitiken i dag? Friare hyressättning i all ära, men hur kan det ens vara i närheten av lika viktigt som hur vi ska möta klimatproblemet?

Tyvärr blev det inte bättre när Liberalerna gick ut med sina egna krav. Förutom de i områden som listades övergripande av Centern vill man ha starkare försvar, införa ”enklare” jobb för nyanlända och tvingande språktest. Alltså, när Liberalerna vill tvinga på Socialdemokraterna liberal politik handlar det om tvingande språktester. Inte ett ljud om familjeåterförening, om uppdaterad asylrätt som anpassats för klimatflyktingar eller om klimatet själv.

Nu har Annie Lööf förtydligat att både familjeåterförening och klimatpolitik åtminstone fanns med på listan som lämnades till Löfven. Klimatet och migrationen kommer hänga allt tätare ihop, samtidigt som S agerat för att försöka stänga gränserna. Att man valde att inte ta upp det som huvudfrågor ens nu, när det kommer rapport på rapport om vad som händer om vi inte agerar. När vi måste lyckas halvera våra utsläpp till om tio år. När vi står inför massiva migrationsrörelser till följd av klimatförändringarna. Det säger också något om deras prioriteringar. Vi får en hint om att när det väl blåser är Centern och Liberalerna som Vänstern. Då är det vinster i välfärden som gäller.