I en bok som jag läser för min tvååring är två små nallar hos farmor och bakar pepparkakor. Den ena nallen äter för mycket pepparkaksdeg och kräks på golvet! Mycket uppskattad dramatik för små personer. När lilla kräksnallen gråter och vill till sin pappa säger farmor att pappa är i London, och kommer i morgon.

När jag läste den här boken för mitt äldsta barn för tio år sedan framstod det som en Stockholmsrealistisk kommentar. Mammor och pappor åker till London för ett möte eller en miniweekend och lämnar smånallarna hos farmor. I dag blir samma detalj ett litet, litet hugg som påminner om hur alldeles nyss det var som vi begrep att saker faktiskt måste förändras.

Så snabbt har skiftet gått att motsatta världsuppfattningar nu lever sida vid sida. Annonser för billiga flygresor samsas med uppslag om hur många dödsfall katastrofvädret lett till (flera hundra beräknas ha dött av värmen bara i Sverige i somras). Klimattoppmötet i Polen sponsrades av statliga kolkraftsbolaget Jastrzębska Spółka Węglowa, som bidrog med elbussar för att transportera mötesdeltagare.

En av årets ekonomipristagare till Nobels minne, William Nordhaus, har räknat på klimatet och påstår att det blir för dyrt att hålla uppvärmningen på FN-målet 1,5 grader och säger att man bör väga nyttan mot kostnaderna och då är en maxuppvärmning på mellan 3 och 3,5 grader lämpligt. Vid en uppvärmning på 2,5 grader beräknas det dock bli så svårt att bruka jorden att vi får ett globalt matunderskott. Det är oklart hur Nordhaus räknat in världssvält i sina kalkyler.

Klimatfrågan brukar betraktas som ett exempel på människors oförmåga att väga långsiktiga risker mot omedelbara belöningar. Jag har hellre kul nu än om 25 år, som Agnes säger i Fucking Åmål. Nu har dock klimatförändringarna gått så långt att det mer handlar om att väga omedelbar risk mot omedelbar glädje. Vill vi att mormor ska riskera oläkbara sår för att vibriobakterier sprids när Östersjön får varmare ytvatten eller vill vi ha sänkt bensinskatt? Båda delarna handlar om närtid.

Det här är anledningen till att det folkliga engagemanget i klimatet är större än någonsin och att allt fler faktiskt själva lägger om sina liv. Det är också anledningen till att desperata röster hörs för upplysta klimatdespoter, vid insikten om hur illa valda politiker hittills hanterat det här hotet. Ibland framhålls Kina här som positivt exempel, och visst satsar Kina på solkraft, men landet bygger också ut kolkraften väl så mycket som Trumps USA. Kina är bra på klimat-pr dock, det får man ge dem.

Jag har tyvärr låga förhoppningar på politiker, oavsett statsskick. Möjligen kan vi hoppas på tekniska framsteg inom lagring och återanvändning av koldioxod som redan finns i atmosfären. Inom industrin finns stora förbättringar att göra både inom återvinning och energiåtgång. Jag hatar min egen defaitism, men kanske blir det inte bättre än så, kanske får man vara nöjd med det lilla. Världen är krympt och förändrad, sjukdomar kommer spridas, människor kommer dö. Jag saknar verkligen tiden när mammor och pappor obekymrat åkte till London.