I media läser vi ofta om dem som tvingas fly från krig och förföljelse. Mer tyst är det om dem som flyr på grund av klimatförändringarna. Kanske för de att de enligt den gängse meningen inte är flyktingar. Vem som räknas som flykting bestäms än så länge av FNs flyktingkonvention som skrevs 1951 och kompletterades 1967. I den står det att en flykting är en person som ”flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet”. Bakgrunden till konventionen var andra världskriget – Europas länder behövde en gemensam överenskommelse om hur de skulle hantera alla de människor som tvingats fly sina hem på grund av kriget.

EUs strävan efter en ny gemensam flyktingpolitik riskerar att försvaga flyktingkonventionen, medan den i själva verket behöver bli starkare. Det går inte att blunda för att konventionen skrevs i en annan tid när världen såg helt annorlunda ut. Till exempel kände man inte till det som vi i dag kallar för klimathotet, än mindre existerade klimatflykting som begrepp. Jag minns att jag reagerade på det absurda i att de som flyr på grund av exempelvis torka eller översvämningar inte räknas som flyktingar redan när jag läste om flyktingkonventionen för första gången, för kanske tio år sedan. Då tänkte jag att detta förmodligen skulle komma att ändras med tiden, men ännu har inget hänt.

Som Markus Larsson och Minna Ljunggren från tankesmedjan Fores skrev i Syre i oktober räknar FNs flyktingorgan UNHCR med att 20 miljoner människor årligen flyr på grund av klimatförändringar. Fram till år 2050 kan det röra sig om så mycket som 200 miljoner människor som tvingats från sina hem på grund av naturkatastrofer. Att klimathotet är mer än bara ett framtida hot beskriver även Jens Holm väl i sin nyutgivna bok Om inte vi, vem? Bland annat nämner han att upprinnelsen till kriget i Syrien inte bara bottnar i Bashar Al-Assads förtryck utan också i att landet upplevde den värsta torkan i mannaminne under åren 2007–2010. Han nämner även  att den näst vanligaste folkgruppen bland personer som räddas på italienskt vatten på Medelhavet något oväntat kommer från Bangladesh.

Bangladesh är, tillsammans med många öriken, ett av de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Inom en hundraårsperiod kan en femtedel av landets yta ligga under vatten. Ett annat sådant land är Tuvalu varifrån en familj, trots den snäva flyktingkonventionen, faktiskt fick uppehållstillstånd på Nya Zeeland 2014 på grund av att deras land i bokstavlig mening är på väg att försvinna.

Sverigedemokraterna talar ofta om att vi ska ”hjälpa på plats” istället för att ta emot flyktingar. Men vad händer när platsen inte längre existerar och när hela närområdet är så hårt drabbat av klimatförändringar att det inte finns en rimlig möjlighet att bosätta sig där?

Sverige är, tack vare vårt läge, ett av de länder i världen som hittills har varit som mest förskonade från klimatförändringarna. I en framtida värld där klimatkatastrofer kanske har gjort stora delar av världen obeboelig är det därför inte orimligt att anta att väldigt många människor kommer att fly hit. Den flyktingvåg som kom till Sverige under 2015 kommer då troligtvis att ses som en droppe i havet i jämförelse.

”Den som flyr har inget val”– det gäller oavsett om orsaken till flykten är krig eller klimatkatastrofer. Vi i den rikare delen av världen bär dessutom  den övervägande delen av skulden till de katastrofer som nu drabbar många fattigare länder. Därför vore det inte mer än rimligt att vi nu tar vårt ansvar och hjälper de människor som fått lämna sina hem. FNs flyktingkonvention måste uppdateras så att den även omfattar klimatflyktingar. Med tanke på den ovilja som de flesta europeiska länder redan i dag visar mot att ta emot flyktingar är det inte så troligt att något land kommer att verka för det. Därför är det också viktigt att alla klimat- och asylorganisationer hjälps åt och trycker på. Det är vårt förbannade ansvar.