Det hände sig på den tiden när socialdemokaten Anna Hedborg förskräckt meddelade att föräldrar tar ut föräldraledighet alldeles obetalt. Detta förhållande beskrevs som en synd i sig. Ett icke önskvärt beteende. De kunde ju arbeta och göra rätt för sig. Producera. Skapa tillväxt och hoppas på lite högre pension en vacker dag som ingen vet något om.

I samma veva underrättades världen om att sådant ofog, som att ta ut lagenlig ledighet trots att den är obetald, leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt vet var det har sina anställda. Avsändare för detta budskap var LO-chefen, tillika socialdemokraten, Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Att barnen får veta vad de har sina föräldrar tycktes inte vara en försonande omständighet.

Året då detta meddelades var 2014. Då hade länge predikats att vår plikt är att arbeta och konsumera, hålla igång hjulen. Om detta rådde stor enighet. Vi levde redan under den överideologi som heter Arbetslinjen.

Delar av arbetarrörelsen hjälper således Svenskt Näringsliv att reducera människan till en produktions- och konsumtionsvarelse vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt hjul som ska snurra fortare och fortare. Dygnet runt. Ungjävlar är i vägen. För produktionen. Ibland blir man trött på sossar. De borde duga till mer. Till något bättre. De bär ju ändå på en historia som är ärofylld. Även om den historien ligger en bit bort.

Liberalerna då? Jo, föräldrarnas vård av sjuka barn kostar pengar, fem miljarder, meddelades upprört av Folkpartiets EU-parlamentariker Cecilia Wikström när influensan tog fart för något år sedan. Föräldrar som är hemma med sina sjuka ungar är kostsamt för staten, för företagen, och för föräldrarna själva, meddelades med emfas. Det är bättre att barnvårdare åker hem till sjuka barn så deras föräldrar inte stör verksamheten i företagen. Företagen är, som följd av hårdnad konkurrens och globalisering och modernitet och framgångar, så slimmade att föräldrar med barn är en säkerhetsrisk, får vi veta. Barn är att se som små missiler mot arbetslinjen, mot tillväxten, mot allt vi håller av … Kan vi istället lägga ut snoriga barn på entreprenad är mycket vunnet. Ju mer av våra liv vi lägger ut på entreprenad desto bättre för den ekonomiska tillväxten.

Vi behöver en bred motreaktion mot detta bisarra synsätt. Vi behöver skydda våra civila liv från både statens och kapitalet intrång. Från vänster kan man, i denna kamp, luta sig mot Nina Björk, vars argumentation är sylvass utifrån socialistiskt och feministiskt perspektiv. Från höger kan man luta sig mot Staffan Burenstam Linder vars bok Den rastlösa välfärdsmänniskan är lika sylvass från sitt liberala och konservativa perspektiv. Från grönt håll kan man luta sig mot snart sagt alla gröna mödrar och fäder som en gång formulerade tankarna i det som kom att kallas grön ideologi.

Kort sagt: Vi behöver en fredlig kulturrevolution som frigör oss från ekonomismens järnlag, befriar oss ur den tankebur som dominerar samhällsdebatten. För vad ska vi ha våra liv till?