Cop24 i Katowice blev ännu ett misslyckande i kampen för klimatet. Världens ledare är fortfarande inte beredda att hantera klimatfrågan som den överlevnadsfråga den är. Svenska ledare är inget undantag, även om våra politiker gärna vill framställa oss som ett föredöme tillhör vi världens värstingar om vi räknar utsläpp per invånare.

Det ligger något djupt tragiskt, men också symboliskt, i att samma vecka som Cop 24 avslutades delades i Sverige ekonomipriset till Alfred Nobels minne ut till en ekonom som hävdar att vi inte har råd att rädda klimatet, riksdagen röstade bort flygskatten och Miljöpartiet lanserade en meteorolog som bland annat försörjt sig på flygreklam som ett av sina två toppnamn i EU-parlamentsvalet.

Redan förra året bedömdes chansen att klara 1,5 gradersmålet, det vill säga det mål som forskarna anser behövs för att förhindra riktigt stora förändringar, till en procent. Och chansen att klara tvågradersmålet, som politikerna bland annat i Parisavtalet satt upp, till 5 procent. Vi är alltså nästan chanslösa.

När klockan tickar på är det lätt att bli desperat, och på senare tid har det kommit allt flera desperata förslag. En allt mer högljudd skara anser att vi måste acceptera kärnkraft, ökade klyftor, höga murar som hindrar folk att komma hit och konsumera på vår nivå och inte minst inskränkande av demokratin. Det bärande budskapet är att vi inte har tid att hålla på med sådant där.

En av de senare i raden var Torbjörn Tännsjö, som i en DN-artikel gick från sitt tidigare förespråkande av ett globalt ”demokratiskt” styre, en nog så auktoritär idé, till att förespråkar en ”global despoti”. Det bästa, skriver han, vore om FN:s säkerhetsråd tog på sig rollen som despot. Han verkar helt ha missat att några av de permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd är de globala klimatvärstingarna.

Auktoritära överstatliga lösningar är populära bland många klimatengagerade. Både MP och V har till exempel gett upp/pausat sitt EU-motstånd med motiveringen att vi behöver EU för att lösa klimatkrisen, vi har inte tid med lokala demokratier. Pär Holmgren, MP:s EU-kandidat som tidigare ägnat sig åt flygreklam, har också länge varit inne på auktoritära lösningar. Redan 2009 berättade han att om han blev statsminister skulle han snabbt avskaffa alla val. ”För att det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller det verkligen att sätta ner foten”.

I Svenska Dagbladet uttryckte Jørgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan BI i Oslo, för ett år sedan att ett elitstyre med flertalets bästa för ögonen vore den ultimata lösningen i kampen för klimatet. ”Den minst dåliga lösningen vore att kalla det planekonomi” sa han. Som om inte diktaturer ”med flertalets bästa för ögonen” har testats med katastrofala följder, inte minst för det som diktaturen skulle lösa. I samma artikel lyfts Kina upp som både föredöme och hopp. Anders Wijkman, den gamle moderaten som blivit miljökämpe och även gjort en sväng i EU-parlamentet för KD, lyfter fram att Kina har ”mycket tuffare mål än vad vi någonsin har haft i Europa” och att ”fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar”.

Såväl Holmgren som Randers och Wijkman tillhör den yttersta eliten i klimatdebatten i Norden. De tillhör dem som verkligen har förstått allvaret i frågan. Det är därför lätt att förstå deras desperation och längtan efter att få agera utan hänsyn till en jobbig befolkning som likt de gula västarna i Frankrike går ut och sätter sig på tvären för minsta bensinprishöjning. Det är också lätt att hålla med om att dagens system och ledare har förbrukat sitt förtroende. Men lösningen är för klimatet är inte en global diktatur, eller ens ”demokratisk” överstatlighet. På samma sätt som Sovjetkommunismen inte var lösningen mot fattigdom och minskade sociala klyftor. Även om klimatdespoterna skulle heta Holmgren eller Wijkman, oavsett hur kunniga de skulle vara och hur goda avsikter de skulle ha, så vore omvägen över en diktatur den sista spiken i kistan för klimatet.

Lösningen ligger istället i att vi alla börjar ta ansvar. Att vi utmanar dem som förstör och faktiskt handgripligen, med icke-våld, blockader, bojkotter, vägran att delta, ändrade livsstilar, press på makthavarna och allt vi kan komma på sätter stopp för dem som förstör vår jord. Att vi alla går ut på gatan och agerar nu och inte väntar in vare sig despoter eller demokratiskt valda ledare. Vi ska inte som Wijkman vara rädda för den opposition som bråkar, vi ska vara den.

Idén om de goda makthavarna som ska lösa detta åt oss är inte bara naiv, den är ett direkt hinder för den folkliga resning som nu behövs. Chansen att rädda jorden som en rimlig livsmiljö är försvinnande liten och blir bara mindre för varje dag som går. Men lik förbannat måste vi ta den. För det behövs fler Extinction rebellion, inte en despot. Det behövs fler Greta Thunberg och inte flygets affischnamn i EU. Det behövs att miljontals olydiga barfotafötter sätts ner, inte Holmgrens ensamma stövelförsedda fot.