Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes koalition av kristdemokrater och socialdemokrater har gjort det, liksom Norges statsminister Erna Solberg och hennes höger-ytterhöger-regering och nu senast har även Finlands borgerliga regering agerat. Alltså stoppat sina länders vapenexport till Saudiarabien, som en direkt följd av regimens styckmord på den oberoende journalisten Jamal Khashoggi.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har nyligen bett en domstol i Argentina att undersöka den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salmans eventuella delaktighet i mordet. 

Från mummelgubben Stefan Löfven hörs emellertid inte ett ord om att Sverige tänker följa sina tre grannländers exempel och strypa vapenexporten till ett land vars regim bokstavligen stryper sina kritiker och som därutöver sedan flera år låter sitt flygvapen bomba urskillningslöst i inbördeskrigets Jemen, med tusentals civila offer som följd. Vår statsminister tycks mena att lagt ord ligger och att vi inte kan kliva ur våra följdleveransavtal med saudierna. Det som måhända hade varit en rimlig hållning för fackförbundsordföranden Löfven är det emellertid knappast för regeringschefen Löfven, som inte har att företräda ett relativt snävt medlemsintresse utan ett brett allmänintresse. Ett allmänintresse som riksdagen för övrigt kodifierat i 2003 års enhälliga beslut om att Sverige ska bedriva en politik för global utveckling som gynnar fattiga människor och befrämjar mänskliga rättigheter och att därför samtliga politikområden, inklusive handelspolitiken, måste stå i samklang med denna övergripande målsättning. 

Absurd könsapartheid

Det blir djupt hycklande att tvärs över partigränserna och till internationella applåder som första parlament i världen fatta ett sådant här ambitiöst inriktningsbeslut och sedan ändå fortsätta exportera vapen till ett land som Saudiarabien, där allt vad mänskliga rättigheter heter trampas under fötterna och där den kvinnliga hälften av befolkningen genom en absurd könsapartheid omyndigförklarats. De senaste årens kosmetiska reformer ändrar inte despotins grundläggande karaktär, något som styckmordet på Kha­shoggi blixtbelyser.

Under mina åtta år som riksdagsledamot, och ledamot av utrikesutskottet, blev jag aldrig riktigt klok på socialdemokraters och moderaters närmast servila attityd gentemot härskarna i Saudiarabien, i skarp kontrast till den mer kritiska hållningen hos V, MP och L. När allt kommer omkring utgör vår samlade vapenexport trots allt bara en procent av vår totala export och av denna enda procent är det bara en bråkdel som går till Saudiarabien, och vår import av olja därifrån är numera försumbar. Det är med andra ord svårt att se några tvingande ekonomiska skäl till den bugande hållning som våra båda största partier visar gentemot världens enda kvarvarande absoluta monarki.

Statens intressen 

S och M borde, kan man tycka, i egenskap av så kallade statsbärande partier företräda statens intressen, vilket i en demokrati rimligen sammanfaller med dess invånares. Och invånarna i Sverige har, som nämnts ovan, genom sina valda företrädare beslutat att den världsvida kampen mot fattigdom och för mänskliga rättigheter bör utgöra riktmärket för våra regeringars handlande. Att våra två största partier hoppar bock över vad de själva röstat ja till i riksdagen för att kunna sälja vapen till den saudiska despotin är svårt att tolka som annat än att resursstarka särintressen här väger tyngre än folkviljan. I såväl S- som M-ledda regeringars handelsdelegationer till Saudiarabien ingår alltid höga företrädare för Wallenbergsfären och dess krigsmaterielföretag, för vilka saudiaffärerna givetvis är avsevärt viktigare än för Sverige som nation. 

När en regering abdikerar från att företräda allmänintresset och istället börjar företräda särintressen så svajar själva grunden i folkstyret, vars utgångspunkt är att folkviljan ska vägleda regeringens handlande. Inte bara i Sverige utan i en lång rad andra hävd­vunna demokratier ser vi nu hur mäktiga särintressen knutna till den globaliserade kapitalismen tar sig in i regeringskanslierna och påverkar framtidsformande beslut kring sådant som handelsavtal, skattelagstiftning och miljöpolitik. Svängdörrarna mellan politik och näringsliv upphäver alltmer den maktdelning som tidigare fanns mellan offentlig förvaltning och privata företag, mellan allmänintresset och diverse särintressen. I 1970-talets USA gick bara fem procent av avgående kongressledamöter vidare till det privata näringslivet, medan numera kring 50 procent gör detta, och högsta domstolen har förbjudit tak för hur mycket storföretag får sponsra kandidaters valkampanjer.

Amerikanska vapenleveranser 

Trump valde som nytillträdd president att förlägga sitt första statsbesök till Saudiarabien och signerade där avtal om amerikanska vapenleveranser till ett värde av 110 miljarder dollar. Vapen mot olja präglar sedan årtionden handelsrelationerna länderna emellan och kampen mot den gemensamma fienden Iran har fördjupat samarbetet mellan ländernas underrättelsetjänster, ingående dokumenterat i boken Sleeping with the Devil av den f d CIA-agenten Robert Baer. Saudiarabien är – jämte Israel – USA:s närmaste allierade i Mellanöstern och regimen bedriver ett omfattande lobbyarbete i Washington, bland annat genom att delfinansiera inflytelserika tankesmedjor.

Självfallet ligger det inte i det amerikanska folkets intresse att USA håller en av planetens värsta diktaturer under armarna, utan här ser vi igen hur särintressen – krigsmaterielföretag och oljebolag – slår ut allmänintresset.Att den svenska makteliten ger så hög prioritet åt goda relationer med den stenhårda diktaturen Saudiarabien beror måhända inte enbart på Wallenbergsfärens affärsintressen utan står kanske också i visst samband med att landet är avgörande för den Pax Americana som USA ända sedan invasionen av Irak 2003 försökt upprätta i Mellanöstern. Ett allt tätare säkerhetspolitiskt och militärteknologiskt samarbete mellan Sverige och USA kanske i någon mån förutsätter att vi även odlar nära förbindelser med USA:s främsta allierade, hur obehagliga dessa än är, och kanske är det mot den bakgrunden som det – sedermera uppsagda – militära samarbetsavtalet mellan Sverige och Saudiarabien bör ses.

Ekonomisk demokrati

Är vi då ohjälpligt på väg in i en postdemokrati där mäktiga särintressen alltid får sista ordet? Nej, så uppgiven finns ingen anledning att vara, däremot bör vi inte vara naiva och tro att marginellt skärpta regelverk kring vår vapenexport skulle åstadkomma annat än just marginella förändringar. Och på samma sätt kommer icke-bindande avtal om utsläpp av växthusavgaser inte att förverkliga 1,5-gradersmålet. Det som behövs när senkapitalismen håller på att tippa oss alla ner i oåterkalleliga katastrofer, där hundratals miljarder dollar satsas på nya typer av kärnvapen istället för på klimatåtgärder, är att vi hundra år efter den politiska demokratins genombrott nu börjar ta steg mot ekonomisk demokrati. Det handlar om att omvandla själva drivkraften i våra storföretag från kortsiktig vinstmaximering till maximering av allmännyttan i enlighet med den teoribildning som världsledande heterodoxa (alternativt tänkande) ekonomer och statsvetare som Marjorie Kelly, Pavan Sukhdev, Christian Felber, Ellinor Ostrom och åtskilliga andra utvecklat. 

Alla som berörs av stora företags verksamhet måste beredas ett reellt inflytande över deras beslutsprocesser och ägare och verkställande ledning måste därför kompletteras med representanter för anställda, underleverantörer, kunder, ortsbefolkning och naturskydd. Själv skrev jag i fjol en riksdagsmotion, tillsammans med Annika Lillemets och Carl Schlyter, med den här innebörden. En snarlik motion, med titeln Accountable Capitalism Bill, lämnades nyligen in i den amerikanska kongressen av Elizabeth Warren, som är demokratisk senator från Massachusetts och allt oftare nämns som en möjlig utmanare till Trump i presidentvalet 2020.