Vi påminns ganska ofta om hur bra vi är på att ge pengar till välgörenhet. Musikhjälpen som avslutades härom veckan drog till exempel in ansenliga 50 miljoner kronor, och det blir allt populärare att istället för att ge traditionella julklappar ge bort en gåva till någon välgörenhetsorganisation. Gott så. Men det är en form av välgörenhet som många verkar ha väldigt svårt för – den att ge pengar direkt i handen till den som sträcker ut den för att be om hjälp. För en del handlar säkert oviljan att ge pengar direkt om ren snålhet eller främlingsfientlighet, men för många, inklusive mig själv, tror jag det handlar om att vi inte tycker om att se fattiga människor i ögonen eftersom de påminner oss om vår egen privilegierade position.

Det enklaste sättet att få ett problem ur världen är som bekant att osynliggöra det, och det är också det Vellinge kommun har försökt göra. Under en längre tid har de arbetat hårt för att införa ett tiggeriförbud på vissa platser i kommunen med motiveringen att kommuninvånarna tycker att det är obehagligt att gå till de ställen där tiggarna sitter. Obehagligt tycker nog också de som dagligen sitter på marken och ber om pengar, samtidigt som de riskerar att bli spottade på eller slagna, att det är, men det är knappast av omtanke om dessa som Vellinge har valt att driva igenom förbudet. Hade de velat hjälpa dem som tigger hade de förstås kunnat ge dem bostäder, mat eller pengar – men ett förbud löser inga problem, det gör bara att det förflyttar sig någon annanstans.

Det är en ironi som nästan ser ut som en tanke att Högsta förvaltningsdomstolen nu alldeles lagom till jul – då vi uppmuntras att tänka på de svagaste i samhället – kommer med beskedet att Vellinge till slut får införa ett lokalt tiggeriförbud. Fram till nu har domstolarna lagt hinder i vägen eftersom de menat att en kommun måste kunna visa att tiggeriet har stört den allmänna ordningen för att det ska kunna förbjudas enligt ordningslagen, något som Vellinge inte har lyckats med. Högsta förvaltningsdomstolen vänder på det här och säger att det inte krävs några bevis för ordningsstörning utan att kommuner även ska kunna införa förbud i förebyggande syfte.

Frågan är vilka andra potentiellt ordningsstörande aktiviteter vi ska passa på att förbjuda? Välgörenhetsorganisationer som samlar pengar i bössor kan ju vara ganska irriterande emellanåt, för att inte tala om försäljare som vill pracka på en ett nytt telefon- eller elbolag. Ännu värre är det med berusade människor på stan, fotbollshuliganer eller arga bilister, så det kanske är lika bra att vi förbjuder all alkoholförsäljning, alla större sportevenemang och all biltrafik när vi ändå är i farten?

Skämt åsido är risken stor att det här beslutet kan få konsekvenser på många håll i landet. Det är ju nämligen inte bara i Vellinge som politikerna vill ha bort tiggeriet. I Eskilstuna och Kungsbacka har man med andra modeller som ”tillståndskrav för passiv pengainsamling” eller avgifter försökt komma åt tiggeriet, och i många andra kommuner, men även på riksplanet, ropar allt högre röster om att de vill se ett tiggeriförbud. Med den här domen är det alltså mycket sannolikt att flera kommuner och kanske till och med hela landet kommer att följa i Vellinges fotspår.

Det är en skrämmande utveckling, inte bara för att det inte löser problemet med varför vissa människor tigger utan också för att de riskerar att stigmatisera en hårt utsatt grupp ytterligare. För inte så länge sedan slogs en EU-migrant i Huskvarna ihjäl av två ungdomar. Och de fall där EU-migranter blivit misshandlade, fått sina läger nerbrända eller utsatts för kränkande behandlingar är oräkneliga. När vi förbjuder människor att be om hjälp på en allmän plats skickar vi också ut en signal som säger: ”Vi vill inte ha er här, försvinn eller också kommer vi att straffa er.” Frågan är om det verkligen är det budskapet vi vill skicka ut så här i juletid?