Under hela sitt liv i fångenskap har gorillan Ishmael studerat människorna. Han har sett att vi också lever fångna – i en idévärld som får oss att fara ovarsamt fram med världen och varandra. I Daniel Quinns roman Ishmael försöker gorillan lära ut sina insikter till människorna. Jerker Jansson har mött honom.

Medan jag mödo­samt klättrar uppför den branta stigen som leder till templet funderar jag. Hur intervjuar man en gorilla? Teckenspråk? Jag kan ju inte apspråk. Pratar olika apor olika språk? Gorilliska?

Såda na där fåglar med lyrformad stjärt struttar omkring i skogen och låter som bilar, kameror och mobilsignaler. Jag trodde att det här var vildmark. Å andra sidan skulle jag ha anat nåt när jag såg högen med läskburkar nyss. Från ett välkänt amerikanskt globalt företag.

Jag svettas floder när jag väl står utanför lövhyddan där vi ska mötas. Funderar på att vända hem. Orkar inte. I boken talar de engelska. I huvudet. Jag lyfter på ett par grenar.

Äh, han är imaginär och död, tänker jag. Jag snackar svenska.

– Kom in! Hans röst låter lite grumlig, men högre i ton än jag hade trott.

Svenska funkar!

– Okej.

En lärare

Där sitter han. Den väldiga gorillan som var huvudperson i en bok som förändrade mitt sätt att se på världen, på mänskligheten och vad det är att vara människa. En ganska dålig bok, litterärt sett.

– Jag hörde det där.

– Sorry. Men det är ingen kioskvältare.

– Kejrå.

Han blinkar. Ironiskt?

– Jag tänkte, öh, intervjua dig.

– Lycka till. Jag vet att du redan vet det mesta. Om skillnaden mellan dem som tar och dem som lämnar efter sig.

Jag nickar. Det var en av de viktigaste lärdomarna. Eller lärdomar? Ja, för i boken är gorillan en lärare. Han har börjat sitt liv i vildmarken men blivit infångad, levt på ett zoo och i ett menageri, iakttagit människorna på and­ra sidan gallret och tänkt. Sedan blir han befriad. Och då vill han befria oss. Han annonserar: ”Lärare söker elev. Måste ha en uppriktig vilja att rädda världen.”

Förneka rötterna

Det fantastiska med Ishmael är att den, precis som till exempel Eckhart Tolles tänkande, inte handlar om att lära sig något nytt, utan om att påminna om det vi redan vet. Den moderna historien handlar i mångt och mycket om att förneka våra rötter, blunda för vilka vi egentligen är.

– Ja.

– Det skedde ett skifte för unge­fär tiotusen år sedan. Människan gick från att vara ett djur som levde i samklang med naturen omkring sig till att bli människa, djuret som tar mer ifrån världen än det ger tillbaka – ”takers”. Det började med jordbrukskulturerna. 

Förvandlad kultur

Nu skulle jorden föda många fler människor. En elit skulle skapas, krig skulle föras för att behärska områden där man kunde odla mat för att föda den armé som skulle försvara området från andra. Kulturen förvandlades. Från att ha handlat om att reglera relationen mellan människor som levde nära varandra, i små grupper eller byar skulle den förklara varför ett fåtal skulle leva av vad alla andra arbetade fram. Många gudar blev en. En fader i en himmel som bara den som var lydig skulle få komma till.

Ishmael tuggar på något grönt. Något slags växt. Jag har ingen aning om vad det är. Vi lever i en värld där vi äter produkter från en handfull djur och ett mycket begränsat antal växtarter. De flesta, om inte alla, hårt avlade för att ge maximal avkastning och se snygga ut.

De som lämnar efter sig, ”leavers”, har ofta kunskap om flera hundra olika ätliga växter, dessutom kan de göra giftiga eller oätliga växter till bra mat genom enkla metoder som inte kräver någon som helst modern teknologi.

– Vi tror att vi har kommit så långt, säger jag, men egentligen är det bara samma sak, bara oftare, snabbare, för fler människor.

Ishmael tuggar vidare. Det är lätt att romantisera dem som man kan kalla primitiva. Göra dem till sympatiska, gulliga hjältar som blir offer för den brutala civilisationen. Några av de värsta kulturer jag har hört talas om har levt på stenåldersnivå. Kvinnohatande, krigande, barnamördande galningar. Men det är nog inte poängen.

– Menar du att det viktiga är att de lämnar jorden orörd efter sig. Oavsett om de är gulliga eller för jävliga?

Klart man vill att folk ska vara snälla. Att alla ska vara kärleksfulla och goda. Men det är inte poängen med det Ishmael vill få sagt.

Fläder och honung

Jag är hungrig. Jättehungrig. Det ligger några frukter i en hög. De ser ut som päron. Ishmael ser att jag sneglar åt dem och nickar långsamt. Jag lutar mig fram och tar en av dem. Tuggar. Tänker. Nu tuggar vi båda. Det är bra.

– Ond eller god är inte frågan i ditt tänkande, va? Du vill bara få oss att förstå att allt det här som vi har omkring oss, kulturen vi lever i, går ut på att få oss att tro att allt det här är nödvändigt?

Det som ser ut som ett päron smakar en blandning av fläder, mango och honung. En idealisk frukt. Inte konstigt. Jag befinner ju mig i något slags idealvärld. Ishmael nickar. Jag vet inte varför. Det spelar ingen roll. Självklart vill vi att folk ska vara goda. Men om vi inte inser att det går att leva ett liv som går ut på att var och en av oss lämnar världen orörd efter oss spelar alla fina ord ingen roll. Då är godhet bara något som vi tutas i av makten.

Jag reser mig upp. Sväljer den sista tuggan av frukten.

– Tack för intervjun.

Ishmael reagerar inte. Sover han?