Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.” Marianne Williamson, 1992.

Jag har haft svårt att argumentera emot personer som påstått att miljöfrågor, till exempel klimatfrågan, inte borde vara en fråga för individen eftersom de kräver politiska reformer och nationella eller till och med globala överenskommelser. Jag har hållit med om att frågorna är så akuta och omfattande att de kräver gemensamma krafttag. Att det inte bara ska handla om den individuella konsumentmakten eller livsstilen utan om samhällsförändring.

Men så kom Trump till makten. Och Bolsonaro. I Sverige är klimatförnekarna i SD näst största parti enligt opinionsundersökningar. Och där någonstans dör mitt hopp om att det representativa demokratiska systemet och partipolitiken kommer att lösa livsmiljökrisen. Men trots att representationen inte tycks rädda oss, så menar jag inte att demokratin har spelat ut sin roll. Tvärtom betyder den akuta situationen att alla vi som bryr oss nu måste gå från att ledas till att leda – folket måste börja styra om folkstyre ska ta oss ur denna kris.

Självklart kan inte frågan om vår arts överlevnad (eller andra arters för den delen) i ett kollapsande ekosystem bara handla om individuella konsumtionsval. Kampen måste vara gemensam. Men det får vara slut nu på att vänta på politikerna. De kommer aldrig att leda idéutvecklingen eller presentera lösningarna på det ekonomiska systemets och konsumentkulturens inneboende felkonstruktion. Många har insett det och många har redan börjat försöka skapa lösningar tillsammans. Människor som vägrar vara maktlösa.

De senaste månaderna har jag varit involverad i ett bokprojekt där vi samlat de bästa reportagen från Landets Fria Tidning (Fria Tidningens systertidning som lades ner förra året). Det blev sammanlagt 56 reportage och krönikor i boken Omställningsrörelsen – globala utmaningar, lokala lösningar. Jag känner mig otroligt stärkt och kamplysten efter att ha botaniserat i denna skatt bestående av omställningsberättelser. Till exempel när jag läser om Hållbart Latorp, som är en del av Latorps byalag. Jag har kommit i kontakt med dem flera gånger och älskar Latorps byalags devis ”bekämpa nånannanismen”. De väntar inte på att någon annan ska lösa deras problem, utan väljer aktivt att använda den lilla makt de har på bästa sätt.

Något som de gör i Latorp är att ta över produktionen och ägandet av energi och mat. De sätter upp solceller på sina tak, odlar mat i sina trädgårdar, delar kunskap och överskott med varandra. Barnen får vara med och återbruka och de äldres kunskap om hantverk och annat tas tillvara. De jobbar inkluderande för att öka sin självtillit och egenmakt. Jag är sjukt imponerad.

Häromveckan uppmärksammade SVT Nyheter omställningen som pågår på min egen hemort Stjärnsund. En växande våg av unga som frigör sig från skuldfällan och arbetstvång, genom att bygga sina egna småhus på hjul och minimera sina konsumtionsbehov. Målet är att skapa ett positivt miljöavtryck och ett lyckligt liv, inte bara minska sin negativa påverkan på omgivningen. Vilken revolution! Här känner vi av den positiva uppmärksamheten och många som lockas att ändra sina liv hör av sig till vår lokala förening Permakultur Stjärnsund.

För det är fake news att det skulle vara en uppoffring att leva sitt liv i kärlek och respekt för jorden som föder oss och alla våra syskon runt om på denna jord. Det är frigörande att träda ur känslorna av vanmakt. Låt oss testa om våra inre ljus kan leda oss ur samtidens mörker.