Det bästa är när det kryllar i jorden. Stora feta maskar så fort man drar upp spaden, mindre maskar, fortfarande tätt hoprullade som nyfödda, något som ser ut som minimala tusenfotingar. Jag kan inte särskilt mycket om insektsfaunan, men bortsett från vissa arter så är min inställning att ju fler desto bättre. Jorden som jag […]
Det bästa är när det kryllar i jorden. Stora feta maskar så fort man drar upp spaden, mindre maskar, fortfarande tätt hoprullade som nyfödda, något som ser ut som minimala tusenfotingar. Jag kan inte särskilt mycket om insektsfaunan, men bortsett från vissa arter så är min inställning att ju fler desto bättre. Jorden som jag låtit ligga täckt med löv och gammalt gräsklipp över vintern är nu inte bara hem åt hela maskkolonier, den är också mjuk och fluffig som svart vispgrädde.
Sedan jag för ett knappt år sedan blev med trädgård ägnar jag orimligt mycket tid åt att tänka på jord, insekter och mikroorganismer. Visste ni till exempel att världens största organism är en honungsskivling i Oregon som sträcker ut sig på nästan 9 kvadratkilometer, och väger 605 ton? Den tros vara ungefär 2 400 år gammal, men det är osäkert om hela mycelet verkligen hänger ihop.
Världens äldsta organism är för övrigt en sjögräskoloni i Medelhavet som forskare tror är över 100 000 år gammal. Den hotas dock av det allt varmare vattnet. Jag har förstått att det är bra att lägga tång i trädgården också, maskarna älskar det och mikroorganismerna frodas.
Svamparna i jorden bildar ihop med växterna ett kommunikationsnätverk som kallas mykorrhiza, som bland annat gör det möjligt för växter att kommunicera och hjälpa varann att hitta vatten och näring. Mykorrhizan binder också kol i jorden, och är därför en bundsförvant i kampen mot klimatkrisen. Tyvärr missgynnas den av modernt jordbruk, både på grund av bekämpningsmedel, konstgödsel, plöjning och monokulturer.
En annan sak som binder kol i jorden är biokol. Det kan man gräva ner själv och därmed hjälpa till att skapa små minikolsänkor i villaträdgården och samtidigt förbättra sin jordkvalitet.
Villalivet har för mig blivit en oväntad motståndsrörelse, där man i det lilla kan motverka allt från klimatkris till insektsapokalyps. Öka den biologiska mångfalden, ha ett vattenbad så humlorna kan bada, förläng pollensäsongen med tidiga och sena blommor så insekterna har något att äta, plantera träd och bind koldioxid för generationer. Jag har en japansk komposthink med särskilda mikroorganismer och har numera nästan inga vanliga sopor alls.
Att som allmänt opraktisk skrivbordsarbetare se sig förvandlas till hippie-eko-prepper är förvirrande. Hoppsan, nu sådde jag visst tobak också, så vi kan göra eget snus i höst, och humlen borde få tillräckligt med kottar till ölbryggning i år.
När jag såg nyheten om de utskällda konstnärerna som planerade en utställning för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar blev jag förstås heller inte det minsta arg. Tvärtom, jag har svårt att se någon mer värdig konstbesökare än mycel. Tänk på att redan den helige Franciskus predikade för fåglarna.
Jag har köpt ett plommonträd och ett körsbärsträd.
Jag har inte plats för valnöt, mirabeller, kvitten, hassel och allt annat jag också vill ha.