ISRAEL/ANALYS  Säkerhetsfrågan aktualiserades på nytt ett par veckor innan valet när en raket från Gaza träffade ett hus nära Tel Aviv och skadade sju israeler varpå Israel bombade ett stort antal mål i det tättbefolkade Gaza. Då säkerhetsfrågan är så högt prioriterad kan det verka motsägelsefullt att lösningar på Israel-Palestinakonflikten inte figurerar mer i partiernas valkampanjer. Men i ett israeliskt politiskt klimat som rört sig allt kraftigare åt höger under många år tar inte ens mittenpartier som alliansen Kahol Lavan (Blå och vit) ställning för en tvåstatslösning. Så visade också en opinionsundersökning av tidningen Haaretz några veckor innan valet att hela 42 procent av de 800 tillfrågade förordade någon form av annektering av delar eller hela av de ockuperade Västbanken – en tanke som har blivit mer allmänt accepterad efter att länge ha framförts av olika partier på högerkanten.

Benjamin Netanyahu kämpar både för att få till stånd sin fjärde raka mandatperiod som premiärminister och för att behålla sin frihet. I februari i år aviserade landets riksåklagare Avichai Mandelblit att han överväger åtal mot honom för bland annat korruption och i mars blev Netanyahu föremål för ytterligare en skandal då han anklagas ha godkänt en tysk ubåtsaffär med Egypten utan klartecken från Israels överbefälhavare. Detta verkar dock inte ha påverkat stödet för vare sig Netanyahu själv eller hans parti nämnvärt. I opinionsundersökningar som publicerades innan helgen hade Likud 30 platser av sammanlagt 120 mandat, vilket innebär att Netanyahu och Likud ligger sida vid sida med Benny Gantz partiallians Kahol Lavan. Mycket pekar också på att Netanyahu lättare skulle kunna bilda regering lättare då högerblocket ser ut att få fler mandat än mitten-vänsterblocket. Mitten-vänsterblocket riskerar också att bli beroende av de partier som representerar Israels palestinska och arabiska minoritet, partier Benny Gantz aviserat att han inte vill samarbeta med. Netanyahu har också fått draghjälp av Donald Trumps besked att USA numera ser de ockuperade Golahnhöjderna som israeliskt territorium.

Därmed har Trumpt uppfyllt tre av Netanyahus hetaste önskningar, förutom Golanhöjderna den kontroversiella flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och att USA drog sig ur kärnavtalet med Iran.

Osäkerheten kring utgången i valet har varit stor då fler partier än vanligt ligger i närheten av spärren – 3,25 procent av rösterna krävs numera för att ta sig in i Knesset – och partier till både höger och mitten-vänster riskerar att hamna under den. Dessutom är det fler nya partier än tidigare som ställer upp i valet, något tidningen Haaretz förklarar med att striden om vem som ska leda landet efter Netanyahu – även om han är långt ifrån är uträknad – är i full gång men sker utanför Likud då han tvingat bort potentiella rivaler till ledarrollen inom partiet. Netanyahu, eller Bibi som han kallas, har nu suttit vid makten i tio år och hans främsta utmanare Benny Gantz är en politisk nykomling. Gantz är dock tidigare överbefälhavare, och har flera andra högt uppsatta militärer med sig i ledningen av sitt nystartade parti.

Hans militära bakgrund är hans starkaste kort och vinner han valet följer han i spåren av två tidigare överbefälhavare som tagit plats som israeliska premiärministrar – Yitzhak Rabin och Ehud Barak. Trots brist på politisk erfarenhet och oklarheter var han står i många sakfrågor sköt stödet för hans allians snabbt i höjden när han tidigare i år drog igång sin valkampanj. Gantz beskrivs som en mittenkandidat och tros kunna bli en motvikt till högerkantringen när det gäller inrikespolitiken, bland annat genom att hindra reformer som skulle kringskära självständigheten för landets domstolsväsende som är under attack från högern. Vad gäller ockupationen ser det annorlunda ut. Enligt en ny undersökning är det få palestinier som lever under israelisk ockupation som hyser hopp om att ett eventuellt maktskifte till Benny Gantz fördel skulle innebära några förbättringar i deras levnadsvillkor – 75 procent tror istället att läget kommer att förbli detsamma eller förvärras. Det hjälper knappast att Gantz stämdes i en nederländsk domstol i februari i år av en palestinsk familj, anklagad för krigsbrott i samband med Gazakriget 2014. Gantz har också använt Gazakriget i valpropaganda och skryter i en valfilm med att han dödade över 1 300 ”terrorister” sommaren 2014 liksom om att ha fört delar av Gaza ”tillbaka till stenåldern” under det sju veckor långa kriget

Gantz stötande valfilmer är långt ifrån ensamma. I mars profilerade sig landets justitieminister Ayelet Shaked från det nystartade Hayamin hehadash (Den nya högern), ett parti långt ut på högerkanten, i en reklamfilm där hon verkade spraya sig med en parfym med namnet ”Fascism”. Reklamen skapade både rubriker och förvirring, åtminstone bland icke hebreisk-talande, var den verkligen på riktigt eller var det fejk? Den är äkta och syftar till att driva med anklagelser om fascism som har riktats mot henne men filmen anklagas också för att normalisera just fascism. I filmsnutten talar en speakerröst om att ”revolutionera” domstolsväsendet för att komma till rätta med vad justitieministern anser är aktivism från domstolarnas sida för att bland annat ge den israeliska armén friare händer.

För mig luktar det demokrati, avslutar Shaked.

Reklamen ses som ett försök till att få upp vacklande opinionssiffror för partiet som förutom Shaked själv leds av utbildningsminister Naftali Bennett som aspirerar på att bli landets nästa försvarsminister. En av deras kampanjslogans är att Shaked kommer ”att vinna över högsta domstolen och Bennett kommer att besegra Hamas”. Deras parti bildades liksom Gantz parti sent förra året och de ser de ut att få omkring fem mandat.

Den palestinsk-israeliska medborgaren Ayman Odeh, ledare för vänstersocialistiska partiet Hadash, skriver i en opinionsartikel i the New York Times att Netanyahu under sitt decennium vid makten har drivit en allt mer rasistisk politik. Ett exempel på detta är förra årets kritiserade nationalstatslag som deklarerar att endast judar har rätt till nationellt självbestämmande, lagen nedgraderade också arabiska som tidigare var officiellt språk i Israel jämte hebreiska, samt konstaterade att bosättningarna på ockuperad mark är av nationellt värde och att staten kommer att arbeta för att behålla och utveckla dem. Ayman Odeh pekar på att Netanyahu ”behöver varje extremistisk röst han kan få för att behålla makten”. Detta beroende speglas i förhållande till partiet Otzma Yehudit (Judisk makt) som befinner sig långt ut på den yttersta högerkanten. Partiets ledning är lärjungar till den ökände och rasistiske rabbinen Meir Kahane vars rörelse Kach, som bland annat förespråkade etnisk rensning av palestinier, förbjöds 1994 efter att en medlem skjutit ihjäl 29 palestinier under en bönestund i en moské i Hebron.

En av Otzma Yehudits ledare, Baruzch Marzel, firar årligen Goldstein vid hans grav. En annan av Otzma Yehudits ledare, partiordförande Michael Ben Ari, förbjöds i mars från att ställa upp i valet av landets högsta domstol på grund av hans rasism som av riksåklagaren beskrivits som ”extrem”. Partiet förespråkar ett så kallat stor-Israel, annektering av Västbanken samt fördrivning av palestinier. Ändå kan Netanyahu bli beroende av partiet och han har dessutom agerat för att få till stånd en allians mellan koalitionspartiet Habayit Hayehudi (Judiskt hem), National Union och Otzma Yehudit för att de inte ska riskera att hamna under spärren. Netanyahu har kritiserats hårt för detta, även bland personer och grupper som vanligtvis stödjer honom. Den amerikanska pro-israeliska lobbygruppen AIPAC som vanligtvis är pålitliga försvarare av Netanyahu tog avstånd från hans agerande: ”AIPAC har länge haft en policy om att inte träffa medlemmar av detta rasistiska och förkastliga parti”.

Andranamn i Hadash, efter ledaren Ayman Odeh, är feministen Aida Touma-Sliman. Liksom många andra palestinier, i Israel eller på ockuperad mark, eller israeler till vänster, hyser hon inget hopp till Gantz. Hon ogillar också förenklingar om att allt blir bättre bara man får bort Netanyahu från makten. Hon uppmanar i en intervju med Haaretz att mitten-vänsterpartierna” inte är något alternativ om de inte förstår att kampen inte handlar om att få bort Netanyahu utan om vilken framtid vi kommer att ha här.”