VÄSTPAPUA Efter år av intensiv kritik beslutade Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonden hösten 2013 att sälja sina innehav i gruvbolaget Freeport McMoRan, storägare till världens största guldgruva och näst största koppargruva: Grasberg i södra Västpapua. Beslutet skedde på inrådan av AP-fondernas gemensamma Etikråd som 2007 inledde en fruktlös dialog med det amerikanska bolaget:

– Bolaget har varit tydligt med att det vill ha kvar möjligheten att släppa ut avfall i floder, säger John Howchin, generalsekreterare för AP-fondernas Etikråd, till Syre Global.

Grasbergs naturresurser såldes till Freeport McMoRan 1967 av Indonesiens nyinstallerade diktator Suharto samtidigt som landets militär bedrev ett skoningslöst krig mot den västpapuanska självständighetsgerillan Organisasi Papua Merdeka (”Rörelsen för ett fritt Papua”, OPM). Gruvan blev snabbt en viktig inkomstkälla för den vacklande indonesiska ekonomin och få globala röster mot Suhartos koloniala annektering av Västpapuas naturresurser hördes. Trots frekventa rapporter om gerillaattacker i anslutning till gruvan och säkerhetsstyrkor betalda av Freeport McMoRan som förföljer och straffritt dödar civila valde omvärlden, och bland annat svenska AP-fonderna, att istället profitera på den lukrativa mineralruschen.

När AP-fondernas Etikråd hösten 2013 drog sig ur samarbetet hade pressen från den svenska allmänheten varit stor och i beslutet framgick att utträdet var en följd av att Freeport McMoRan bedriver gruvverksamhet i en av världens mest ekologiskt rika zoner ”i strid med FN:s konvention om biologisk mångfald”.

Generellt ökar Sveriges ekonomiska handel med Indonesien i ett läge då det sydostasiatiska landet hyllas för sina demokratiska framgångar och ekonomiska uppsving. Bortom mediernas och de politiska korridorernas radar förblir emellertid saker och ting som de varit. Indonesien förvägrar konsekvent Västpapuas legitima strävan efter självständighet och såväl beväpnat som fredligt motstånd slås ner med våld och tillväxtdialektik som ursäkt.

Vapenaffärer och diplomatiska u-svängar

1997 drabbades Asien av en finanskris som slog hårt mot Indonesien. Krisen bidrog starkt till det folkliga missnöje som till slut ledde till att sätta punkt för Suhartos styre och året därpå avgick den seglivade diktatorn efter 30 år på posten. 1999 gav Indonesien Östtimor, som Suharto invaderade 1975 uppbackad av USA och med svenska vapen i arsenalen, möjligheten till självständighet.

I riksdagsinterpellationer kritiserades vapenexporten till Suhartos diktatur men godkändes ändå av borgerliga och socialdemokratiska regeringar, bland annat med argumentet att ”Indonesien är inte i krig med något annat land”:

– Ty Sverige erkänner inte Östtimor som en självständig nation, sa Hans Blix, dåvarande utrikesminister för Folkpartietregeringen, tisdagen den 5 december 1978 och tillade: Östtimor är varken en självständig nation eller en del av Indonesien.

Blix vann sedermera stor respekt i den globala nedrustningsfrågan och tjänstgjorde som FN:s vapeninspektör i Irak under upprinnelsen till USA:s invasion 2003. I FN:s årliga omröstningar svängde Sverige 1980 efter att ha stött den forna portugisiska kolonins självständighetskrav åren 1975–1979.

1980–1982 lade Sverige ner sin röst och 1982 sköt vapenexporten till Indonesien i höjden och uppmätte drygt 80 miljoner kronor, i sin tids penningvärde.

Svensk vapenexport har skett på bred skala genom åren och gjort Sverige till ett av världens största vapenproducerande länder per capita, trots kriterier som ska förbjuda export till stridande länder och stater som kränker mänskliga rättigheter.

”Positiv utveckling”

På svenska Amnesty har vapenexporten länge varit föremål för kritik mot regeringar som människorättsorganisationen anser varit icke-transparenta när det gäller vapenaffärer och i många fall låtit svenska intressen gå före mänskliga rättigheter. Men det demokratikriterium som numera tas med i beräkningen av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) verkar ha gett resultat, menar Maja Åberg, policyrådgivare och sakkunnig i bland annat vapenexportfrågor vid svenska Amnesty:

– När det gäller Indonesien kan vi se att ISP gett två negativa förhandsbesked. Fem anbudsunderrättelser är godkända, men vi vet inte vad det rör sig om, säger hon till Syre Global.

Under förra året – oklart om det skedde före eller efter demokratikriteriets införande i april 2018 – beviljades utförseltillstånd till Indonesien i samband med en affär. En uppgörelse i kategorin ML-14 som innebär ”specialiserad utrustning för militär utbildning” eller för ”simulering av militära scenarion, simulationer som särskilt utformas för att träna användningen av skjutvapen”.

– Jämför du med de godkända affärerna till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, båda stridande parter i Jemen, där utförseln specifikt gällt krigsmateriel, är det positivt att den enda affär som gäller Indonesien verkar gälla utbildning snarare än bomber, säger Maja Åberg.

Amnesty följer utvecklingen i Västpapua och understryker att Indonesien har mycket att förbättra när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.

Indonesiens utveckling, där landet närmar sig presidentval (17/4) i ett läge då 30 000 civila tvingats på flykt i Västpapua, reser frågor kring demokratikriteriets genomslagskraft:

– För vår del spelar det inte så stor roll om det kommer till stånd en massa demokratiska val när människorättsövergrepp fortsätter att ske. I Västpapua ser vi hur fredliga politiska aktörer och aktivister grips och misshandlas i häkten av polis och säkerhetsstyrkor som agerar straffritt, säger Maja Åberg.

Svenska bidrag till energismart framtid

Morgondagens svenska investeringar i Indonesien tar inte längre sikte på konventionella krigsmaterielaffärer och investeringar i blodbesudlad gruvdrift – utan på energimarknaden, med målet att bistå landets ambitiösa klimatmål.

”Indonesien är en av världens största ekonomier och växer snabbt, landet befinner sig på en resa mot hållbarhet och med ambitiösa mål”, skriver Energimyndigheten i sitt affärsprogram för energiinvesteringar i Indonesien – BAPI – som är ett samarbete mellan den svenska myndigheten, Business Sweden och ISPC Apindo.

”Sedan 2017 samarbetar den statliga myndigheten med sin indonesiska motsvarighet i ett ambitiöst hållbarhetsarbete där Indonesien ämnar vara 100 procent elektrifierat 2025 och ha minskat sina koldioxidutsläpp med 29 procent till 2030. För svenska entreprenörer och medelstora cleantechbolag är den indonesiska marknaden bra jaktmarker för ”nya affärsmöjligheter”:

– Vi vill bistå Indonesien med energieffektivisering och lösningar som är bottnade i förnybara energikällor, förklarar Maria Vuorelma, senior affärsutvecklare på Energimyndigheten, för Syre Global.

Syre Global når Maria Vuorelma på plats i Jakarta med en svensk delegation. Hon är väl medveten om de utmaningar som väntar både Indonesien och svenska cleantechbolag: klimatambitionerna är höga och marknaden domineras av statliga bolag. Huvudfokus ligger på huvudön Java, och när det gäller utvecklingen i Västpapua och kritiken mot de infrastrukturprojekt som var flamman som tänt den rådande och eskalerande konflikten har Energimyndigheten inte erhållit någon som helst information.

– Vi väljer inte regioner, utan vi introducerar svenska företag på marknaden och just nu är det på Java som de mesta aktiviteterna sker, säger Maria Vuorelma.

Praktisk backlash

Svenska energiinvesteringar och tekniker kan i slutändan emellertid stå Västpapuas ekologi och befolkning dyrt. Den kompetens som utbyts och säljs kan bidra till effektivisering av infrastruktursatsningar även bortom Java – exempelvis Västpapuas ”Trans-Papua”-projekt.

Storskalig ”elektrifiering” och fokus på ”framstegsinitiativ” har utmärkt Joko Widodos presidentskap. Infrastruktursatsningar som får tummen upp även utanför örikets gränser:

”[Presidenten] går en svår balansakt till mötes som dels innebär att snabbt få saker gjorda och reformer sjösatta, dels inte äventyrar demokratins nyvunna framsteg”, skrev SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist i artikel 2016.

Bergqvist beskriver Indonesien som ”en ekonomisk vulkan” med ”snabba och ambitiösa reformprogram”. Skatteintäkter som andel av Indonesiens BNP har förblivit låga – cirka 15 procent – vilket gör att statskassan måste bygga hållbara plattformar att vila framtidens ekonomiska tillväxt på, särskilt då det uttalade målet är att vara en regional stormakt med årlig sjuprocentig tillväxt:

”Stora offentliga satsningar måste alltid göras på infrastruktur de närmaste åren”, underströk SEB:s chefsekonom.

Utveckling – för vem?

2017 anlände en svensk handelsdelegation bestående av 31 bolag i sällskap av kungafamiljen till Indonesien för att bana väg för framtida näringslivssamarbeten. Förutom ABB Group, Volvo, Scania, Ikea och H&M, som redan finns på plats, är förhoppningen att gynnsamma skattenivåer och låga lönekostnader ska locka fler investerare till landet. Särskilt cleantechbolag ser Indonesien som en attraktiv marknad att etablera sig på, och en blomstrande energi- och infrastruktursatsningar gör att inkomster öppnar för nya etableringsmöjligheter runtom i den indonesiska arkipelagen: på Java, Sumatra och, inte minst, i Västpapua.

– Många bolag har varit här länge och nu tar vi hit deras toppchefer för att se hur vi kan gräva djupare ner i Indonesien, sa Sveriges ambassadör Johanna Brismar Skoog till The Jakarta Post.

En seniorforskare och advokat med fokus på ursprungsfolksfrågor vid Survival International, människorättsorganisation med fokus på ursprungsfolks rättigheter, men som vill förbli anonym, ser emellertid på Indonesiens utvecklingsprojekt, och särskilt regeringens politik i Västpapua, genom andra glasögon. Med år av resor och intervjuer i regionen i bagaget anser hen att det inte går att blunda för de bakslag som väntar Västpapuas ekologi och ursprungsfolk:

– Med industrialisering kommer konflikter och det tydliga mönstret är den skarpa linjen som skiljer vad regeringen i Jakarta vill använda Västpapua till – och vad dess invånare faktiskt önskar sig, säger seniorforskaren vid Survival International till Syre Global.