Palestinska företrädare beklagar valresultatet:­– De har valt ett förkrossande högerinriktat, främlingsfientligt och antipalestinskt parlament att representera dem, säger PLO:s Hanan Ashrawi.

ISRAEL När Israel gick till val den 9 april stod striden främst mellan Likud och den nya partialliansen Kahol Lavan, (Blå och vit). Partierna hamnade på 35 mandat vardera, av 120, men då Netanyahu har lättare att hitta koalitionspartner erkände sig Kahol Lavans Benny Gantz besegrad. Som vanligt har säkerhetsfrågor dominerat valet och lösningar på Israel-Palestina-konflikten har lyst med sin frånvaro i ett politiskt klimat som har förflyttat sig allt längre högerut. Vänstern å sin sida har länge levt en tynande tillvaro och enligt Israel Democracy Institute identifierar sig endast 12 procent av de judiska israelerna som vänster medan 56 procent identifierar sig som höger. Landets arbetarparti Labor, som tidigare dominerade israelisk politik, fick således bara sex mandat.

Kort innan valet meddelade Netanyahu att han, om han fick fortsatt förtroende, tänker annektera israeliska bosättningar som ligger på det ockuperade Västbanken, i strid med internationell rätt. Utspelet ses som ett försök att ta väljare från de mindre högerpartierna som också förespråkar annektering av ockuperad mark, särskilt av Hayamin Hehadash (Den nya högern) vars partiledare Ayelet Shaked och Naftali Bennet har blivit allt bittrare fiender till Netanyahu. Strategin verkar ha lyckats – Likud vann fler mandat än de hade spåtts i opinionsundersökningarna och Shakeds och Bennetts parti ligger på gränsen, och det är oklart om de får några mandat.

Annektering förespråkas av flera partier, och enligt en undersökning som Haaretz publicerade innan valet stöder 42 procent av 800 tillfrågade någon form av annektering av det ockuperade Västbanken. En annektering, även om det rör sig om de stora bosättarblocken, skulle göra en framtida palestinsk stat än mer avlägsen.

Möjligheten för en tvåstatslösning har dock i många år sprungits ifrån av de fakta på marken som Israel ständigt bygger fram genom bosättningarna – och allt fler palestinier, framför allt de unga, tror inte längre på en tvåstatslösning. Därför karaktäriserades de palestinska reaktionerna på Netanyahus utspel framför allt av ett krasst konstaterande att utvecklingen gått åt det hållet under många år.

– En stor del av den palestinska allmänheten förväntar sig redan att det är vad Israels slutgiltiga mål är. De förväntar sig dessutom än värre än det – de förväntar sig att israelerna kommer att fördriva den palestinska befolkningen från Västbanken, säger statsvetaren och opinionsundersökaren Khalil Shikaki till New York Times.

Valet har setts som något av en folkomröstning om Benjamin Netanyahu själv – han har kämpat både för att få till stånd sin fjärde raka mandatperiod, femte sammanlagt, som premiärminister och för att behålla sin frihet. I februari i år aviserade landets riksåklagare Avichai Mandelblit att han ämnar att åtala honom för bland annat korruption och mutbrott och nu lär alltså Netanyahu bli åtalad som sittande premiärminister – han har dock rätt att sitta kvar fram till en eventuell fällande dom har klarats av i alla instanser.

Mandelblits kommande åtal har heller inte påverkat stödet för Netanyahu själv eller hans parti. Netanyahu har också fått draghjälp av Donald Trumps besked att USA numera ser de ockuperade Golanhöjderna som israeliskt territorium. Därmed har Trump uppfyllt tre av Netanyahus hetaste önskningar, förutom Golanhöjderna den kontroversiella flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och att USA drog sig ur kärnavtalet med Iran. Det är också detta som gör att Netanyahus utfästelser om att annektera delar av Västbanken inte kan avfärdas som valtaktik.

Den palestinsk-israeliska medborgaren Ayman Odeh, ledare för vänstersocialistiska partiet Hadash, skriver i en opinionsartikel i the New York Times att Netanyahu under sitt decennium vid makten har drivit en allt mer rasistisk politik. Ett exempel på detta är förra årets kritiserade nationalstatslag som deklarerar att endast judar har rätt till nationellt självbestämmande, lagen nedgraderade också arabiska som tidigare var officiellt språk i Israel jämte hebreiska, samt konstaterade att bosättningarna på ockuperad mark är av nationellt värde och att staten kommer att arbeta för att behålla och utveckla dem. Ayman Odeh pekar på att Netanyahu ”behöver varje extremistisk röst han kan få för att behålla makten”. Detta beroende speglas inte minst i förhållande till partiet Otzma Yehudit (Judisk makt) som befinner sig allra längst ut på den yttersta högerkanten, som i ett första läge inte ser ut att ta någon plats i Knesset men vars partiallians lär ingå i den blivande koalitionsregeringen.

Partiets ledning är lärjungar till den ökände och rasistiske rabbinen Meir Kahane som på 1960-talet i USA grundade Jewish Defence League som senare kom att terrorstämplas. Kahanes israeliska parti Kach, som bland annat förespråkade etnisk rensning av palestinier, förbjöds 1994. Detta efter att en medlem, Baruch Goldstein, skjutit ihjäl 29 palestinier under en bönestund i en moské i Hebron. En av Otzma Yehudits ledare, Baruzch Marzel, firar årligen Goldstein vid hans grav.

En annan av Otzma Yehudits ledare, partiordförande Michael Ben Ari, förbjöds i mars från att ställa upp i valet av landets högsta domstol på grund av hans rasism som av riksåklagaren beskrivits som ”extrem”. Partiet förespråkar ett så kallat stor-Israel, annektering av Västbanken samt fördrivning av palestinier. Trots detta blir Netanyahu nu beroende av den partiallians i vilken Otzma Yehudit ingår – en allians han dessutom agerade för att få till stånd för att partierna inte skulle falla under spärren.

Frilansjournalisten Zach Dorfman skriver i Foreign Policy att Netanyahu därmed gett sitt godkännande ”åt ett parti lika rotat i terrorism som Hamas” och det faktum att Netanyahu har kunnat göra detta relativt smärtfritt är ett bevis på hur ”Kahanes giftiga vision sakta men säkert” ätit sig in Israels politiska mittenfåra.