INDONESIEN/ANALYS Den månadslånga väntan på det officiella valresultatet ger Joko Widodos främsta utmanare, generalen och högerpolitikern Prabowo Subianto, gott om tid att uppvigla sina egna stödtrupper, fortsätta tala sig varm för större militär kontroll av statsapparaten samt kasta ytterligare fotogen på den tända brasan som lyser upp löpsedelsrubriker om valfusk och andra oegentligheter under valdagen den 17 april.

Subianto har delvis rätt i att påtala oklarheter och bristen på demokratiska förutsättningar i det indonesiska valsystemet, men det är inte de farsartade valomständigheterna i det ockuperade Västpapua han talar om, utan konspiratoriska teorier som gagnat Joko Widodo och missgynnat honom.

MR-förbrytaren …

Klart är att Subianto i egenskap av den förre diktatorn Suhartos viktigaste generaler knappast är den som är bäst lämpad att tala om valfusk och röstfiske – något som var kutym under militärdiktaturen mellan mitten av 1960-talet och fram till 1998. Endast tre partier tilläts, varav Prabowo Subiantos parti, det högerextrema Gerindra, är en utväxt från Suhartos parti Golkar.

Som ansvarig för Indonesiens ökända och människorättskränkande specialstyrkor Kopassus innehåller Prabowo Subiantos CV föga imponerande insatser i 1980-talets ockuperade Östtimor, där självständighetsförespråkare – såväl beväpnade som civila – behandlades med våld, tortyr och dödsstraff.

När Indonesien i samband med Asienkrisen 1997 handlöst föll in i ekonomisk och politisk depression var Subianto en av Suhartos sista försvarare och enligt människorättsgrupper ansvarig för kidnappningar och tortyr av demokratiaktivister samt en av regissörerna bakom majupploppen 1998 som ledde till fullskalig anarki i framför allt huvudstaden Jakarta med tusentals dödsfall, sekteristiskt våld och våldtäkter av minst 170 kvinnor.

… och ”Indonesiens Obama”

Den sittande presidenten Joko Widodo är inte lika nersolkad av skandaler men har under sin första mandatperiod inte varit sen med att använda militären som problemlösare när landets ekonomiska intressen står på spel – särskilt i skrivande stund i Västpapua, där Widodo svarat med militära insatser istället för dialog efter västpapuanska gerillan OPM:s riktade attacker mot infrastrukturprojektet ”Trans Papuas” vägbyggen i anslutning till Grasberggruvan.

Widodo har kallats – och har själv utnyttjat – bilden av sig själv som ett slags ”Indonesiens Barack Obama”. Han är fortfarande relativt ung och sprungen ur nya politiska rabatter än de söndertrampade, främst av militärer och ekonomer förälskade i Chicagoskolans finansmodeller. Liknelsen stämmer dock tämligen väl överens med den politik och den framtoning som Widodo haft under sin första mandatperiod i presidentpalatset Merdeka (indonesiska för ”Frihet”).

I likhet med sin främsta utmanare, Prabowo Subianto, är synen på ekonomi i grunden densamma: stark tro på genomgripande infrastruktursatsningar runtom i den indonesiska arkipelagen, särskilt på Borneo och i Västpapua. Gruvor, palmoljeplantager och timmerindustrier ges stor prioritet för att blidka de globala finansinspektionernas krav på ihållande tillväxt. Indonesien förblir ett land som omvärlden – däribland Sverige – fortsätter att etablera sig i, landet hyllas för sina demokratiska framsteg sedan Suhartos avgång 1998 och få ser Widodo-regeringens brutala krigföring i Västpapua, en konflikt som lett till 30 000 internflyktingar, tömda samhällen och en generalbojkott av president- och provinsvalen förra veckan, som något problem – än färre politiska makthavare vädjar om eldupphör och oberoende FN-utredningar om konfliktens konsekvenser.

Joko Widodo väntas officiellt utses till vinnaren i presidentvalet i mitten av maj. En andra mandatperiod kan då gå av stapeln och i likhet med Barack Obamas i USA präglas av en omvärlds lovord för stabilt styre och punktinsatser för ekonomisk tillväxt, men under radarn kantas av lågintensiv krigföring i isolerade hörn dit mediernas strålkastarljus sällan når.