Sista söndagen i oktober 2018. Det är valdag i Brasilien och saker och ting återgår till det normala när en 63-årig före detta yrkesmilitär promenerar hem segern som president i Sydamerikas största nation och kontinentens viktigaste ekonomi.

Medier uppehåller sig på gatorna nära strandpromenaden vid Copacabana i Rio de Janeiro. Här firar anhängare till den hårdföre presidentkandidaten den slutliga spiken i kistan på Arbetarpartiets – skulle det visa sig – tillfälliga maktinnehav i ett land vars politiska beslutsrum kontrollerats av en socioekonomisk elit sedan kolonialismens dagar.

Oligarkins revansch

Jair Bolsonaro har rest sin politiska kropp på rasism och Gud. Två ben som under lång tid tjänat världens mest ojämlika land väl, men vars existensberättigande och socioekonomiska status quo fann sig hotat under Arbetarpartiets maktinnehav, lett av presidenterna Lula da Silva och Dilma Rousseff mellan 2003 och 2016.

Men den här valnatten förvandlas de åren till en smärre skönhetsfläck över en stolt nationskropp som firar 200 år av självständighet 2022. Arbetarpartiet är slaget, men inte fällt, Lula da Silva hade visserligen – enligt en rad opinionsmätningar – utmanat Bolsonaro om presidentposten, men Lula sitter i fängelse dömd för korruption i ett mål med övertydliga politiska motiv. Även Dilma Rousseff har entledigats och befinner sig på behörigt avstånd från de politiska kamrarna. Hon avsattes i en parlamentarisk kupp som installerade den nyligen korruptionsanhållne Michel Temer, den politiker som kölade Brasiliens titanskepp tillbaka på kurs mot sin satta horisont. Bort från tretton  års färd mot sociala program, barnbidrag och – värst av allt – jordreformer.

Den här natten, valnatten i slutet av oktober, är allt bara ett minne blott. Och det enorma fokus på den nya ledarens persona och det affischnamn som Bolsonaro kommit att bli för den brasilianska oligarkins revansch döljer effektivt den rörelse som redan börjat operera på landsbygden. Långt ifrån strålkastarljuset.

Jordtjuvarnas skördetid

Sista söndagen i oktober 2018. Det är valdag i Brasilien och de kommer i skydd av mörkret längs grusiga vägar på delstaten Mato Grosso do Suls landsbygd, en knapp timmes färd från gränsen till Paraguay. En konvoj bestående av jeepar och traktorer har siktet inställt på fördrivning av bosatta i guaranífolkets lagligt tilldelade område Reserva Indígena Dourados. De är beväpnade med handeldvapen och gummikulor och skjuter mot 15 civila, varav många är barn. Det är marken de vill åt och förhoppningen är att angreppet ska skrämma iväg de bosatta.

”De” är så kallade ”grileiros”, marktjuvar som agerar förtrupp för ranchägare som etablerar sig på ”övergivna marker”, fäller träd och odlar betesmarker för boskap och sedermera gör stora och grova pengar i en av planetens största jordbruksekonomier. Brasiliens agrobusiness och jordbrukssektor står för nära en fjärdedel av landets BNP och är den i särklass viktigaste och mest jobbskapande arbetssektorn i en ekonomi som hämtar andan efter en av de värsta kriserna i modern tid.

Attacken mot bosättningen i guaraníreservatet var inte den enda som sammanföll med valnatten: i samma region men i ett annat reservat, Reserva Indígena Bororó, var utgången densamma. Angripet ursprungsfolk, i det här fallet medlemmar av bororóstammen som antropologer anser vara på randen till utrotning.

”Os grileiros” backas inte bara upp av storkapitalet, utan direkt av president Jair Bolsonaro och i förlängningen av Brasiliens nya högerextrema giv. Åtstramade eller helt indragna budgetanslag är numera vardag för myndigheter med ansvar för klimat-, miljö- och ursprungsfolks rättigheter. Och tanken bakom den nya politiska agendan är given:

– Vi ska ge varje bonde ett gevär och ett vapentillstånd, sa presidenten tidigare i år.

Kriminella missionärer

Sedan Jair Bolsonaros tillträde vid årsskiftet har saker och ting rört på sig i hög fart. Uppmuntran till hatbrott och landgrabbing blev en framgångsrik vinnarbiljett under valrörelsen och numera kan Bolsonaro från sitt kontorsfönster i presidentpalatset i huvudstaden Brasília nöjt blicka ut och se ett land där den sociala turbulensen och det röda gruset i den brasilianska västern dammar upp till följd av förvisade guaraníer.

Under sin första dag på posten fråntog Bolsonaro Funai, myndigheten för ursprungsfolks status och rättigheter, sin roll som utstakare av reservatsgränser och passade vidare den uppgiften till jordbruksministeriet som av kritiker avfärdas som ett illa förklätt paraplyorgan för jordbrukslobbyn. Ett kvitto för den saken är dels jordbruksministern själv – Tereza Cristina, född i Mato Grosso do Sul och mångårig jordbrukslobbyist – men kanske tydligast en av hennes närmaste rådgivare: Nabhan Garcia.

I mitten av 1980-talet var Nabhan Garcia med och grundade Demokratiska landsbygdsunionen (UDR, União Democrática Ruralista), en intresseorganisation för jordbrukare och storgodsägare som betalade och beväpnade privatmiliser för att freda marker från De jordlösas rörelses (MST, Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra) frammarsch på den brasilianska landsbygden. Fram tills förra året ska Garcia själv ha organiserat en del av UDR:s arbete – och det i en tid då det stod klart att Jair Bolsonaro skulle segra i det stundande presidentvalet och då människorättsorganisationer konstaterade att Brasilien är ett av världens farligaste länder för miljöaktivister och ursprungsfolksaktivister att verka i.

En före detta revolverman för en av UDR:s paramilitära miliser berättar för Reporter Brasil att Nabhan Garcia personligen ledde utbildningen av milismän i delstaten Mato Grosso:

– De tog oss med till en flodbank, en ranch i Mato Grosso. Där var vi i åtta, tio dagar för utbildning och lärde oss hantera skjutvapen, berättar den tidigare milismedlemmen, numera dömd till 14 års fängelse för mord, för Reporter Brasil.

Nabhan Garcia har anklagats för samröre och kontraktering av miliser genom UDR, men har till skillnad från ett fåtal kontrakterade revolvermän aldrig dömts för något brott. Numera är Garcia en del av den offentliga brasilianska jordbrukspolitiken och hans råd och åsikter når ända in i presidentens kontor.

Omvänd jordreform

UDR:s och Nabhan Garcias hjärtefråga förblir densamma: en bakvänd jordreform där mark som skyddas enligt 1988 års grundlags särskilda ursprungsfolkskapitel ”frigörs” och hamnar i jordbrukares händer.

– Jair Bolsonaro talar ”integration” av landets ursprungsfolk, något som varit tabu sedan militärdiktaturens fall, säger Fiona Watson, forskningschef vid människorättsorganisationen Survival International, till Syre Global.

Hon har mångårig erfarenhet från Brasilien, i synnerhet när det gäller guaraníers situation i den brasilianska västern, och tycker sig i dag skåda ett paradigmskifte. En politisk seglats som inte bara ignorerar ursprungsfolkens rättigheter, som vanligt regel snarare än undantag i landets historia, utan med Bolsonaro vid rodret även glider in på korstågets redan blodsförorenade floder.

Fastän Brasiliens 300 erkända ursprungsfolk utgör en bråkdel av befolkningen – 850 000 av 200 miljoner – utgör tilldelade reservat 13 procent av landets totala yta. De största områdena finns i Amazonas, några av de mest tillgängliga och ekonomiskt lönsamma i den brasilianska västern.

Vid den östra tippen av ”Sydamerikas strut” strålar östra Argentina, mellanvästra Brasilien och norra Paraguay samman i en palett av djungler, floder och savann. Här har mark alltid varit hårdvaluta och i samtliga länder skjuter antalet markkonflikter mellan storkapital (främst kött, soja och timmer) och småskaliga bönder i höjden samtidigt som Världsbanken hyllar Argentinas och Paraguays ”ekonomiska uppvaknanden” och välkomnar Brasiliens ”stabilisering”. Liksom i Brasilien välkomnar storkapitalet den ”återställda ordningen” i ett Argentina som återigen tagit stora lån från IMF och i ett Paraguay där den förre diktatorn Alfredo Stroessners parti Colorado återigen tillskansat sig makten och kontrollen över det politiska narrativet.

Men strax bakom ridån till trestatsregionens ekonomiska uppsving återfinns en rad oroväckande vykort från verkligheten: tippen på ”Sydamerikas strut” förblir i många avseenden laglöst land där politiska makthavare av olika anledningar ser åt ett annat håll medan storgodsägare och marktjuvar ritar om livsförutsättningarna för socioekonomiskt utsatta grupper, merparten tillhörande ursprungsfolk.De flesta guaraníer.

Ursprungsfolk är måltavlor

Enligt Conselho Indígenista Missionário (CIMI), en kristen organisation som företräder ursprungsfolks rättigheter, har attacker mot ursprungsfolks bosättningar skjutit i höjden sedan valnatten i oktober 2018. De marker som guaranífolket i sekel betraktat som sin livsluft förvandlades under militärdiktaturen mellan 1964 och 1985 till gåvor åt utländska bolag i utbyte mot goodwill till juntan.

I slutet av 1990-talet rådde demokrati och mitt i en globaliseringsvåg och globalt uppvaknande i frågor som berör ursprungsfolks rättigheter beklagade senatorn Jair Bolsonaro utvecklingen och dess konsekvenser för Brasiliens ekonomi:

– Det brasilianska kavalleriet var ytterst inkompetent. Kompetent var däremot det amerikanska kavalleriet som decimerade sina indianer och nuförtiden inte har den här typen av problem i sitt land, sa han i ett replikskifte i kongressen 1998.

Två decennier senare har Jair Bolsonaro själv sammankallat ett kavalleri som sprider den brasilianska oligarkins evangelium på bred front:

– Vad vi ser nu är en ny fas av illegala ockupationer av ursprungsfolks marker, säger Cleber Buzatto, verkställande sekreterare för CIMI, till The Intercept.

Nästa del i granskningen, ”Det nya korståget”, kommer på torsdag (2/5)