I mer än ett kvarts sekel har jag varit en del av nån slags svensk höger. Jag har visserligen inte varit partimedlem sen tonåren, men jag skriver ibland för liberala ledarsidor och jag ser mig som en liberal opinionsbildare och skribent.

Det finns många enskilda frågor där jag har en annan uppfattning än den allmänna svenska högern, men ingen fråga gör mig så djupt förvirrad över högerns ställningstaganden och prioriteringar som frågan om klimatet.

Den som följer borgerliga debattörer och politiker på sociala medier upptäcker snart att en enda sak i klimatdiskussionen är viktigare än allt annat: att Greta Thunberg inte ska tro att hon är nån. Det spelar ingen roll att hon är 16 år gammal och en av världens uppenbart just nu bästa opinionsbildare, som får stöd av påven, FN, Barack Obama, Arnold Schwarzenegger, som samlar miljontals ungdomar till strejker i stora delar av världen och som lyckats få den politiska debatten att äntligen åtminstone lite fokusera på klimathotet mot hela vår civilisation. Svenska borgerliga tyckare anser ändå att det vore bättre om hon nöjt sig med att gå i skolan. Det går inte att se som något annat än jantelagen i desperat framryckning, från människor som vanligen påstår sig vara emot just jante.

Men klimatfrågan är för svår för dem. Borgerliga politiker uppmanar folk att flyga mer för att stimulera flygbolagen att ta fram alternativa bränslen, tyckare manar till mer nöjesflyg för att mota klimathysterin. Partipolitiskt vågar ingen ta fram seriösa förslag, mer än att vifta med sånt som man redan tycker.

I andra europeiska länder finns konservativa miljövänner, som ser på jorden som en ärvd resurs att förvalta åt kommande generationer och som därför tveklöst engagerar sig för klimatet. I Sverige inspireras konservativa snarare av amerikansk höger som ser oljan som given till människan av Gud, med uppmaning att använda den. Church of petroleum. Även rimligare svenska högermänniskor ser frågan som ägd av vänstern och därför ingenting att fokusera på.

Jag tror nu inte att den omställning vi måste göra blir enkel, och både darlings och dogmer kommer behöva slaktas på vägen. Det gäller både vänsterns motstånd mot kärnkraft och högerns kärlek till thailandsflyg, men också vardagliga stora förändringar för oss alla. Det politiska problemet är att det inte finns något alternativ. Det finns inget möjligt alternativt business as usual, om vi inte vill ha massvält, världskrig, utplånade folkslag och nationer. Antingen klarar vi oss innan the tipping point, varefter vi inte längre kommer kunna veta eller påverka uppvärmningen, eller inte.

Jag önskar att högertyckare kunde tänka lite mer på hur vi ska klara 1,5 grader och lite mindre på att gnälla över en tonåring som uppenbarligen bara är ofantligt mycket bättre än vad de är på jobbet att driva opinion.