EU I 18 medlemsländer finns det högernationalistiska, EU-kritiska, partier som ligger över 10 procent i opinionen.

I en rapport till Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) konstaterar Simon Hix att de populistiska, anti-europeiska partierna kan få 35–40 procent av rösterna i vårens val. Då räknar han in såväl vänster- som högerpopulistiska partier. Men det är framför allt de högernationalistiska som vuxit kraftigt på senare år.

De största och mest kända är ungerska Fidesz, italienska Lega, polska Lag och rättvisa, österrikiska FPÖ, nederländska FVD och franska Nationell samling (tidigare Nationella fronten). Sverigedemokraterna ligger åtta i EU när det kommer till opinionssiffror.

Dramatisk förändring

I några länder, som Ungern, Polen, Italien och Estland leder de eller ingår i regeringarna. I andra, som Danmark, utgör de regeringsunderlag.Det är en dramatisk förändring som ägt rum sedan Berlinmurens fall 1989. Då hade de högerpopulistiska partierna ett genomsnittligt stöd på 3,1 procent i Europa. I dag ligger det på över 15 procent.

– Det finns många, komplexa förklaringar till detta, men det är ett symtom på att de etablerade partierna tappat greppet om väljarna, säger Göran von Sydow, chef för Sieps.

Många anser att de här partierna utgör ett hot mot demokratin. Andra att de faktiskt engagerar och ger röst åt människor som annars inte har någon röst i politiken. De är inte öppet antidemokratiska, utan accepterar de grundläggande spelreglerna. Däremot ger de inte mycket för den liberala demokratin med oberoende domstolar, fria medier och minoritetsskydd. Det är majoritetsvälde, ”folkets röst”, som gäller. Nationell identitet är central.

– Att de vuxit är inte odemokratiskt, utan en reaktion på problem som de traditionella partierna inte lyckats lösa. Det avgörande blir om de partierna kan göra det, annars kommer de här högerpartierna att ta över och avskaffa den liberala demokratin, med demokratiska medel, säger Simon Hix till TT.

Ökad splittring

Frågan är vad som kommer att hända i det nya Europaparlamentet i detta nya politiska landskap. Simon Hix varnar för ökad politisk fragmentisering och ökade svårigheter att skapa politiska allianser. De två stora partigrupperna, liberalkonservativa EPP, där M och KD ingår, och socialdemokratiska S&D, där S ingår, väntas backa och förlora den majoritet de haft tillsammans.

Däremot väntas den liberala gruppen, Alde, där L och C ingår, gå framåt när franska En Marche kommer in. EPP och S&D kommer att tvingas till samarbete med Alde för att skapa majoriteter.

– Alde kan bli kungamakarna i parlamentet, säger Hix.

Även om de högernationalistiska partierna väntas få stora framgångar är det en öppen fråga hur de kommer att organisera sig. I dag är de uppdelade i tre partigrupper, där den största är ECR där SD och brittiska Tories ingår.

Möjligheten att skapa en gemensam partigrupp anses liten. Trots enighet i synen på migration och mindre integration i EU, skiljer sig många partier åt i andra frågor, såsom ekonomisk politik och synen på Ryssland.

Italienska Lega har skapat en ny grupp med franska Nationell samling och lyckats få med SD:s systerpartier Sannfinländarna och Dansk folkeparti. Men SD tänker inte följa efter.

– Det kommer nog att bli två grupper. Det är dels synen på Ryssland som skiljer, dels att vi och andra i ECR vill orientera oss mer åt de traditionella konservativa partierna, säger SD:s gruppledare Mattias Karlsson.

Svagare parlament

Moderaternas Europaparlamentariker Christofer Fjellner, som lämnar efter 15 år, tror inte att det avgörande blir hur de högernationalistiska partierna agerar.

– Det avgörande blir vad EPP gör, säger han.

Trots tydliga partigrupper, följer inte alltid omröstningarna i parlamentet samma mönster som i nationella parlament med tydliga skiljelinjer mellan partierna. I stället uppstår ofta nya konstellationer i varje enskild omröstning. Det gäller inte minst i frågor om ökad europeisk integration och migration och asylfrågor, men även i frågor om sociala rättigheter, jordbruk och jämställdhet.

En följd av ett mer fragmenterat parlament kan bli att EU-kommissionen får svårare att få igenom sina förslag. Samtidigt riskerar parlamentet som politisk kraft att försvagas i förhållande till medlemsländernas regeringar.