Det tog flera veckor att klättra uppför Rio de la Plata och beträda Paranáfloden. Det utsända missionssällskapet från Buenos Aires var på väg mot missionerna i skogsgränslandet mellan Argentina och Paraguay och döden lurpassade överallt. De första insjuknade fallen bland de medföljande guaraníerna noterades efter bara några dagar.

Smittkoppor.

Enligt jesuiternas beräkningar från 1734 uppskattas 30 000 guaraníer ha dukat under för missionärernas medhavda sjukdomar. Och inom loppet av endast två månader 1729 insjuknade 300 av 340 guaraníer medan de klättrade uppför Paranáfloden. Under resan dog 179 personer, samtliga oförmögna att producera antikroppar mot de tidigare okända virus som européerna förde med sig till Den nya världen och direkt och indirekt riktade som massförstörelsevapen mot ursprungsfolk i de amerikanska kontinenternas alla hörn.

Många dog utmed de nya vägarna som anlades av missionärer, nybyggare och slavjägare. Deras ättlingar förblir kvar utmed den nya tidens vägar, anlagda och asfalterade för att transportera kommersiella artefakter och industriella trollkarlar, och dukar i stället för i smittkoppor under i förvisning från sina marker som måltavlor för marktjuvar, ”grileiros”, eller avslutar sina egna liv efter att fastnat i de socioekonomiska avgrundsschaktens mörker.

– När du ser hur guaraníerna tvingas leva i Brasilien förstår du snart att det inte är särskilt förvånande att sociala problem existerar, säger Fiona Watson, forskningschef vid Survival International, till Syre Global.

Socioekonomiskt folkmord

Det som anses vara ett långsamt och pågående folkmord av guaranífolket har burit många masker, syften och faser sedan européernas ankomst till Den nya världen. Men precis som under kolonialismens kallbrand pågår den alltjämt i den modern tid.

Pandemin är emellertid inte längre smittkoppor – utan gränslös fattigdom.I delstaten Mato Grosso do Sul i sydvästra Brasilien är all skog borta och markerna pryds numera av ståtliga rader av soja och andra monoekologiska grödor. Samexistens mellan två olika världsbilder och levnadssätt som frontalkrockar i synen på naturresurser, kollektivt kontra privat jordbruk och ekologiskt tidsperspektiv blir således omöjlig, enligt Christine du Bois som forskat kring sojabönans historiska och ekonomiska betydelse. Konflikter står – i sedvanlig tradition – mellan tillväxtsmissionärer ”som jublar över tillväxtmarschen” och ursprungsfolk, småskaliga jordbrukare och miljöaktivister som ”ofta desperat försöker skydda ekosystem, sitt levebröd och sina kulturer”.

”Numera finner vi den vilda västern söder om [den amerikanska] gränsen”, konstaterar Christine du Bois i The Story of Soy.

Soja är bara den senaste i raden av grödor som snabbt blivit ekonomiskt gynnsamma och i ett och samma slag fungerat som markproprietär och religiös omvändare.

Den ursprungliga – och historiskt mest förödande – ursäkten som använts för att beröva guaraníernas identitet, kultur och rätt till mark har förvisso aldrig helt avvikit från agendan, men alltsedan Jair Bolsonaros tillträde som Brasiliens president den 1 januari 2019 är ”integration” och ”assimilering” nyckelorden till ”vildarnas” räddning till paradiset.

Konstitutionen från 1988 garanterar ”allas okränkbara rätt till liv” och ”ursprungsfolks sociala strukturer, seder, språk, trossystem och traditioner”. Sedan ett decennium tillbaka har en olöst juridisk motstridighet uppdagats och sedan utnyttjas till max av landets framrusande evangeliska rörelse som med lagen i ryggen hoppas att kollektivt skuldbelägga ursprungsfolks för fruktansvärda barnamord.

Barnamord ska inskränka rättigheter

Enligt Brasiliens penningstarka evangeliska lobby förekommer mord av nyfödda med olika former av funktionshinder alltjämt bland merparten av landets 300 erkända stammar. Ett hårresande faktum som kräver politiska krafttag, striktare kontroller och – där så krävs – tvångsomhändertagande.

Att ursprungsfolk i Brasilien – och i andra delar av världen – hängett sig åt mänskliga urval och bortval av individer som av olika anledningar tros vara ett hot mot kollektivet råder det inga tvivel om, däremot hävdar Associação Brasileira de Antropologia (ABA) att praktiken är stadigt nedåtgående och knappast något som kan påstås vara generell kutym. Funai, myndigheten för ursprungsfolks rättigheter, fastslog i ett pressmeddelande 2016 att en striktare lagstiftning vore att ”anklaga och sprida fördomar mot ursprungsfolk”.

Men Funais förmåga att bita ifrån och självständigt arbeta för ursprungsfolks rättigheter har begränsats av Bolsonaros regim: myndighetens budget har beskurits och administrationen styckats upp och integrerats i jordbruks- och familjeministeriet.

Båda ministerier styrs av kvinnor bördiga från den konservativa söderns delstater där ursprungsfolk i allmänhet och guaraníer i synnerhet fått stryka på foten till förmån för jordbruksindustrins frammarsch.

Familjeministern Damares Alves är inte bara evangelisk pastor och grundare av Atini: Voz Pela Vida (”En röst för livet”), en högerkristen rörelse som ”bekämpar barnamord av funktionshindrade och oönskade barn” – hon adopterade själv en flicka från xingufolket Kamayurá.

Illegalt.

”Det handlar om liv eller död”

Året var 1998 och Damares Alves befann sig i Kamayuráreservatet i delstaten Mato Grosso. Hon misstänkte att en sexårig flicka for illa och tog henne med, bort från reservatet. Flickan hade tagits om hand av sina morföräldrar och enligt nutida stamvittnesmål skedde Alves omhändertagande ovetande från xingustammen – och utan laglig dokumentation.

Damares Alves själv säger till tidskriften ÉPOCA att adoptionen skedde ”enligt regelverken” och att den i dag vuxna kvinnan har vidhållit kontakten med sina släktingar i reservatet. ÉPOCA:s reporter frågade mormodern, Tanumakaru, om hon 1998 visste att flickan lämnade reservatet för gott:

– Aldrig, svarade Tanumakaru.

Enkelbiljetten för flickan från reservaten till världen utanför är emellertid inte enbart avsedd för inflytelserika politiker och makthavare inom den högerkristna lobbyn. Samtidigt som Damares Alves organisation Atini aktivt samarbetar med missionsgrupper vars uttryckliga mål är religiös omvändelse av ursprungsfolk – samt sprider videor på påstådda levande begravningar av oönskade barn, videor som bekräftats vara falska – flyttar regionala makthavare och delstatsmyndigheter fram sina positioner.

Enligt Alves, Atini och andra missionärer som förespråkar omhändertagande av barn från icke-kristna stammar är frågan felställd: det handlar inte om att ”beröva barnen sin kultur och identitet – utan om att, helt enkelt, rädda liv”.

Frågans svartvita narrativ håller Brasiliens ursprungsfolk upptryckta mot väggen i ett kollektivt strypgrepp och förbiser – både medvetet eller omedvetet – de omständigheter som cementerar de socioekonomiska och politiska förhållanden som kvarhåller Sydamerikas urfolk i samhällets källare: snedvriden fördelningspolitik och brist på egen mark.

Jordlösa och fördrivna

Inom 1970-talets forskarkretsar diskuterades det flitigt om huruvida Brasiliens och Paraguays respektive militärdiktaturer bedrev ett aktivt folkmord av guaraníerna. Klart är att guaraníerna – en folkgrupp med starka band till sin jord och sina kollektivt styrda samhällen – fråntogs sina marker som istället föll i händerna på vete- och sojaindustrier och hamnade i händerna på missionärer om inte skuldslaveriet inte redan satt sina klor i dem.

Det pågående folkmord av guaraníerna som människorättsorganisationen Survival International talar om är främst socioekonomiskt och kopplat till de sociala orättvisor som vuxit fram i anslutning till markfrågan.

– Ingen brasiliansk regering har respekterat guaraníernas konstitutionella rättigheter. Deras situation är en praktskandal, säger Fiona Watson.

Av de 350 000 kvadratkilometer skog och bördiga slätter som Mato Grosso do Sul länge erbjöd guaraníerna återstår intet och istället de inväntar en ljusare morgondag i tillfälliga bosättningar utmed vägkanterna. De som lever inom delstatens överfulla reservat utsätts för markkonfiskeringar och attentat politiskt sanktionerade av Jair Bolsonaros regering.

Självmordssnittet bland guaraní-kaiowáfolket hör till de högsta i Sydamerika per capita.

Det brasilianska samhället förfasas över barnens uppväxtvillkor och tar i många fall nyfödda spädbarn ifrån sina mödrar utan att ta itu med problemets rötter: jordlösheten.

Barnarov

Ämnet är i det närmaste tabu och vittnesmålen delges i förtroende och är endast avsett för den som lyssnar där och då. Att bli av med sitt barn är förnedrande, likaså att anses vara smutsig och ovärdig sitt barns sällskap.

På sistone har det börjat talas alltmer om systematiken i tvångsomhändertaganden av minderåriga guaraníer, vissa är inte mer än några dagar gamla. Av staden Dourados i Mato Grosso do Sul 215 000 invånare är bara 20 000 guaraníer. Trots står tvångsomhändertagna barn till guaraníer för 60 procent av det totala antalet, merparten flickor – men allra mest utmärkande är de facto att privatägda institutioner, och inte statliga, huserar 88 procent av dem.

Fiona Watson talar om en häxjakt där misstankar rättfärdigar den i det närmaste laglösa processen. Omvändelse tycks vara agendans röda tråd:

– Myndigheter har fått fritt fram att ta barn ifrån sina familjer. Det är extremt farligt och ger stora portioner makt åt en liten klick, säger hon.

Insynen i vad som senare händer är begränsad och det material som Syre Global tagit del av vittnar om en utbredd känsla av överkörning och systematiskt hat. I Mato Grosso do Sul har föräldrar som berövats sina barn av så grumliga skäl som att ”barnen var smutsiga” och sedan informerats om att de adopterats bort utan deras samtycke gått och samman och försöker i skrivande stund att lyfta frågan tvångsomhändertagande av barn tillhörande icke-kristna ursprungsfolk juridiskt och medialt. På båda fronter går det trögt.

Tills vidare är många förhindrade att träffa sina barn, andra har ingen aning om var de befinner sig.

– De illegala adoptionerna av guaraní-kaiowábarn är ett brott som måste stoppas, säger Fiona Watson. Adoptionerna bär den koloniala politikens alla katastrofala kännetecken och det sorgliga i det hela är att omvärlden förblir knäpptyst.