Det var en kylig förmiddag första maj i Göteborg när jag åkte med Fi-bussarna till Kungälv. Innan avfärden gick jag runt i Järntorget  en stund och såg aktiviteterna växa fram. Tälten hade redan satts upp och torget fylldes på med mer och mer folk. Jag fick en vemodig känsla av att behöva lämna min stad för att demonstrera mot nazister i Kungälv.

Vi var framme vid fästningen i Kungälv vid tolvtiden. Fi hade i parken arrangerat en ”kärleks-picknick”för dem i Kungälv, och andra som skulle ta avstånd från nazisternas hat och våld, men av olika skäl inte ville vara i närheten av dem. Vi andra följde i små grupper mot stadens centrum.

Det var väldigt lugnt och ganska folktomt i Kungälvs centrum. Den enda folksamling vi såg var runt flera tält där partierna kampanjade inför EU-valet.

Jag och några vänner letade efter motdemonstranterna. Jag visste att syndikalisternas buss hade stannat vid Kungälvs resecentrum och vi begav oss ditåt. Efter en del letande såg vi på avstånd en grupp på tjugotal personer komma mot vårt håll. Vi hade några barn med oss och bestämde att vända och gå mot centrum igen.

Mitt hjärta slog allt snabbare när gruppen närmade sig. När de kom nära och ikapp oss kunde vi se att det var en grupp unga som var på väg till motdemonstrationen. Jag kände mig plötsligt lugn igen.

När nazisterna befinner sig i närheten känner jag mig alltid tryggare nära antifascisterna. Jag tror många andra som ser ut som jag, eller på annat sätt bryter mot nazisternas ideal känner på samma sätt.

De som menar att vi borde låta nazisterna vara, ”för får de inte uppmärksamhet kommer de inte att göra något”, har sällan själva känt det reella hotet. Nazisternas och rasisternas måltavla är främst folk med annan bakgrund, hbtq-personer och antirasister.

Vi gick mot platsen där motdemonstranterna nu samlats. Vi hade missat demonstrationståget dit, där enligt polisen 500 personer deltog. Nu samlades fler och fler folk utanför avspärrningar som polisen hade byggt till torget och nazisternas samlingsplats.

Jag ställde mig en stund någonstans mellan valtälten och torget där nazisterna passerade. ”Utan pardon” skanderade de på väg in i torget. Det påminde mig om deras klistermärken de sätter upp på lyktstolpar, med deras symbol och texten: ”Reserverad för folkförrädare”.Jag pratade med en medelålders man i kostym som stod bredvid mig. Han började beklaga sig över situationen och över ”de antidemokratiska krafterna”. När jag förstod att han syftar på motdemonstranterna klippte jag samtalet direkt och bytte plats. Jag tänkte han nog var sverigedemokrat från något av partitälten. Samtidigt visste jag att han kunde tillhöra nästan vilket av de andra partierna, med tanke på den normalisering av rasism som har skett.

Vi var många denna första maj i Kungälv som visade att vi inte låter nazisterna vara oemotsagda. Vi gick tillbaka i smågrupper till ”kärleksparken”, vi som skulle åka tillbaka med Fi-bussarna.

Som en vän sa, apropå vår ambivalenta upplevelse denna dag, uppskattade säkert många Kungälvsbor att det kom folk från andra håll och att de inte lämnades själva med nazisterna.