I Senegal är det förbjudet att vara homosexuell, därför lever många i det dolda. 27-åriga Sally är en av dem som inte kan uttrycka sin identitet utan risk för att bli misshandlad och utfryst. Hon är inte ensam.

Sally, som egentligen heter något annat, sätter sig inne i det mörka hörnet, pratar med låg röst och lutar sig fram mot oss. I rummet intill sitter hennes mamma på sängen och tittar på tv och äter mat ur en stor metallbunke. Dörren står öppen och släpper igenom ljud från tv:n och lite solljus. 

– Vet din familj att du är homosexuell? frågar vi henne tyst.

– Jag har aldrig sagt till mina föräldrar att jag är lesbisk, men de kanske misstänker något. Men de säger ingenting. De frågar ibland när jag ska gifta mig, men de tvingar mig inte till något, säger Sally. 

Sally lever i utkanten av Dakar i ett litet hus tillsammans med sin familj. Hon har en dotter i tonåren som hon själv fick när hon bara var 14 år, som ett resultat av en våldtäkt. Hemma i sitt familjehus döljer hon sin sexualitet. Det är svårt att ha ett öppet samtal. Sally mumlar fram svaren och samtalet avbryts av olika familjemedlemmar som kommer in i rummet för att hälsa. Hon har i nuläget inget annat alternativ än att bo kvar här.

– Livet är svårt. Det finns inga jobb. Att hyra en lägenhet inne i Dakar kostar en massa pengar som jag inte har, säger Sally.

I Senegal är det straffbart att ha sex med någon av samma kön. I lagen, artikel 319, paragraf 3, står det att ”sexuella handlingar som bryter mot naturen” är förbjudna.

Misshandel vanligt

Djamil Bangoura är aktivist och ordförande för organisationen Prudence, Senegals första hbt-organisation. Prudence grundades 2003 och började 2005 jobba förebyggande och opinionsbyggande. 

Fokus har främst varit att arbeta med hiv-prevention och att minska stigmat kring hiv och homosexualitet. De vill också förändra den befintliga lagstiftningen.

– Vi måste få bort lagen som kriminaliserar samkönat sex. Vi kämpar för ett fritt liv, vi vill ha samma rättigheter som andra. Vi kämpar för rätten att vara olika. För oss handlar inte kampen om samkönade äktenskap eller adoption. Vi är inte där än, säger Djamil Bangoura.

Djamil Bangoura har valt att vara öppen med sin sexualitet. Konsekvensen av att vara öppen med vem han är och vad han kämpar för är att han undviker större event och att åka kollektivt då många vet vem han är. Misshandel och förföljelse är vanligt förekommande för den som väljer att leva öppet. 

– Om du misshandlas och anmäler brottet, och gärningsmannen säger att han gjorde det på grund av att du är gay läggs anmälan ned. Polisen anser att du får skylla dig själv om du säger att du är gay, säger Djamil Bangoura.

Lever dubbelliv

Enligt Djamil Bangoura är det svårt, för att inte säga omöjligt, för den som är öppet homosexuell att ha ett jobb. Om någon blir upptäckt riskerar personen att bli avskedad. Att hamna i arbetslöshet är för många en reell risk och många försöker därför dölja sin sexualitet. 

I ett välkänt fall här i Senegal var det en framgångsrik och känd journalist som blev påkommen med att vara gay. Han var gift, men vacklade i sin sexualitet. När folk fick reda på detta blev han av med jobbet och trakasserad, berättar Djamil Bangoura. 

Att bli arbetslös eller inte ens kunna jobba på grund av sin sexualitet kan både leda till problem med att betala hyran och ytterligare förstärka utanförskapet. Särskilt i ett land där många har det tufft ekonomiskt. Många senegaleser tjänar sitt uppehälle utanför den formella ekonomin och arbetslösheten är stor, enligt Utrikespolitiska institutet. 

Jordbruk, fiske och olika typer av gatuförsäljning hör till de vanligaste inkomstkällorna. Många slutar liksom Sally skolan tidigt, något som är särskilt vanligt för kvinnor. Sally jobbar ideellt på en organisation, men det ger inga pengar.

Vill skydda sin dotter

En anledning till Sallys dubbelliv, att hon inte känner att hon kan eller vill komma ut offentligt, är att hon är rädd för att få det svårt i framtiden. En annan anledning, den viktigaste, är dottern. 

– Jag är rädd för att någon ska trakassera min dotter på grund av att jag är lesbisk, säger Sally.

”Om du blir misshandlad
är polisen inställning att
du får skylla dig själv.”

I ett litet samhälle nära havet lever Djamil i ett stort hus. Huset fungerar också som hbt-organsiationen Prudence’s kontor och ett skyddat boende för den som behöver en säker plats en kortare period. Här möter vi en ung man som efter att hans familj stött ut honom behövde ett akutboende. Efter tre veckor i huset har han äntligen hittat en egen lägenhet att hyra i Dakar och väskorna står packade. 

– Syftet är att kunna erbjuda ett tillfälligt boende för den som befinner sig i en akut situation. Det är oftast någon som bor här, säger Djamil Bangoura. 

Huset är sparsamt möblerat men utrustat med allt som behövs. Boendet har övervakningskameror och hundar för att skrämma bort inkräktare. Djamil säger skämtsamt att hundar, trots att de vi möter på uteplatsen är både söta och verkar snälla, är det bästa sättet att hålla ovälkomna gäster borta. Men förutom de mer akuta åtgärderna, som vakthundar och ett akutboende, är det internationella stödet för hbtq-rättigheter viktigt för långsiktig förändring. Djamil anser att det internationella stödet är livsviktigt för dem i Senegal, då det kan sätta press på landets politiker.

– Utan internationellt stöd och solidaritet kommer inget att ändras i Senegal, säger Djamil Bangoura.

Eventuellt minskat stöd

Nyhetsbyrån AP skrev i oktober 2018 om hur hbtq-rörelser runt om i Afrika oroas över hur Donald Trumps inflytande kan påverka dem. Obama gjorde under sin tid hbtq-rättigheter till en del av både inrikes- och utrikespolitiken, något som av vissa länder sågs som påtryckningar för västerländska ideal. Han skapade också positionen som särskilt sändebud för hbtq-frågor, en post som Trump har sagt att han ska ha kvar under sin administration men där det ändå finns oro för att han ska dra tillbaka. 

”Skillnaden med den tidigare administrationen var att hbtq-rättigheter uttryckligen var en del av utrikespolitiken. Hbtq-grupper runt om i världen kunde helt och hållet förlita sig på det moraliska och materiella stödet som kom från den amerikanska regeringen och det gjorde en stor skillnad, sa Graeme Reid, chef för Human Rights Watchs hbtq-program, till nyhetsbyrån AP.

Vad som nu oroar är att stödet ska bli mindre aktivt. Djamil Banguora, Prudence och resten av hbtq-rörelsen i Afrika kan därför komma att bli förbisedda i högre utsträckning. Synen på homosexualitet är övervägande negativ i Senegal. Enligt Pew Research Center anser 96 procent av befolkningen att homosexuealitet är något negativt och att samhället bör ta avstånd från det. 

I Senegal är homosexuella handlingar straffbara med upp till fem år i fängelse. Djamil Bangoura har en manlig vän som nyligen fick fyra års fängelse efter att ha anklagats för att ha utövat sexuella handlingar med en annan man. Våld från dem som inte accepterar homosexualitet är ett annat hot.

– Om du blir misshandlad är polisens inställning att du får skylla dig själv. Det finns ingen hjälp att hämta, säger Djamil Bangoura.

Förföljd och misshandlad

Inte bara de som lever öppet homosexuella, likt Djamil Bangoura, blir utsatta. Sally har också upplevt det. En kväll när hon och några vänner hade varit ute i Dakar gick de hem till en i gruppen. När de sedan skulle lämna lägenheten igen blev de attackerade av ett gäng män som bor i området och som visste om att tjejen som bor där är homosexuell. 

– De tog våra telefoner och slog sönder dem, och misshandlade oss, säger Sally. 

Sally gjorde en polisanmälan men drog senare tillbaka den, eftersom hon var rädd att killarna skulle säga till polisen att de är lesbiska. 

Kvällen innan vi ses var Sally i Dakar för att träffa sina vänner. Det finns inga öppna samlingsplatser i stan och få ställen dit de kan gå och känna sig säkra. De hoppar därför runt på olika barer och kaféer, för att dra till sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Att komma in till stan och vara med vänner som accepterar henne för den hon är, är en välbehövlig paus från vardagslivet. 

– Om du klär dig i manskläder så är du ”garçon manque” (en misslyckad pojke) och människor pratar illa om dig. Men det finns folk som accepterar hur du ser ut och det finns de som inte gör det. 

Svårare för kvinnor 

Kvinnor har hamnat i skymundan i kampen för hbtq-rättigheter. I början av 2000-talet startade ett antal organisationer riktade mot män då de i större utsträckning smittades av hiv. Flera lesbiska kvinnor i Senegal anser att de blivit uteslutna och ignoreras av både hbtq-grupper som fokuserar på hiv och kvinnorörelsen i Senegal. 

”Vissa kvinnogrupper som är kända för att kämpa för rättigheter vill inte ens röra vid homosexualitet. Heterosexuella kvinnor vill inte ha något med homosexuella kvinnor att göra. De vill inte ha med oss i sina förbund eller nätverk”, säger Ndeye Kebe, chef för Sourire de Femme till Public Radio International, PRI. 

– Folk tror att man väljer att vara lesbisk. Om du berättar att du är det så frågar folk: ”Varför är du lesbisk?”, som om det vore ett val, säger Sally.PRI skrev i augusti 2017 att Senegals lesbiska kvinnor behöver en plats där de kan vara sig själva. 

I artikeln uppger 27-åriga Nash (som egentligen heter någonting annat) för PRI att hon skulle vilja ha en annan klädstil än den feminina som hon nu har. Men rädslan för att någon ska förstå att hon är lesbisk får henne att tveka. Sourire Les Femmes arrangerar ibland träffar utanför Dakar, där deltagarna kan jobba och umgås utan att vara oroliga.

”Vi gör vad vi vill här. Vi är fria,” sa Nash till PRI.

Vägar framåt

Djamil Bangoura är blygsamt optimistisk. Han hoppas att det ska bli lättare och lättare för kommande generationer att leva det liv de vill, och vara öppna med sin sexualitet utan att det innebär att ta stora risker.  

– Förut var det fler som levde i det dolda än vad det är nu. Sedan media började uppmärksamma hbt-personer i Senegal har fler vågat träda fram, säger Djamil Bangoura.

Sally hoppas att något ska förändras, men vet inte hur eller när. Hon har arbetat som oberoende aktivist i flera år, har många vänner inom communityt men har hittills inte sett eller upplevt några förändringar i samhället. Hon känner ofta uppgivenhet inför framtiden och hur den ska utvecklas.Efter att ha pratat en stund i huset frågar vi om det går bra att ta några bilder. Hon säger att hon inte vill bli fotograferad i hemmet, men att vi kan gå ner till havet dit hon brukar gå när hon vill vara själv och koppla av en stund. 

– Vad sa du till din familj att vi ville prata med dig om? frågar vi Sally.

– Jag sa att ni var några journalister som ville göra ett reportage om vår by och livet här, säger hon.