Att vi människor har avvecklat våra pälsar är en månghundratusenårig process som vi inte så lätt kan göra ogjord. Men det är ändå synd. En katt eller en ekorre är alltid vackert och funktionellt klädd utan att behöva ägna en tanke åt saken, medan vi måste skydda våra kroppar med olika sorters tyg varje dag. Å andra sidan gör det oss mer flexibla i fråga om vilken sorts klimat vi kan leva i. Och å tredje sidan är det, när man har lyxen att kunna välja, roligt att ägna en och annan tanke åt det.

Vad som komplicerar saken är att vi dessutom, precis som fåglar, fiskar och andra medexistenser, gillar att skryta – och till råga på allt är samlare till vår natur. Så att hitta en snygg tröja nästan gratis och använda den några gånger innan man går vidare i konsumtionslivet och hittar något nytt är helt okej, rent av eftersträvansvärt, för väldigt många av oss.

Vi kanske skulle kunna hålla på så om vi var mycket färre, men vi har tagit det där med att uppfylla jorden på stort allvar, och det blir helt enkelt ohållbart att underhålla sådana vanor. Inte för individen, ännu, men för oss som mänsklighet. Speciellt som vi har tagit för vana att inte tillverka våra egna kläder utan köpa dem i butiker, ägda av företag som ägs av folk som också är samlare. De samlar inte pengar tills de har vad de behöver, de samlar pengar tills de dör, och de går över lik på vägen.

Alltså ägnar de enorma summor åt att få oss att köpa ännu mer än vi annars skulle göra. I Sverige innebär det femtio klädesplagg per person och år – tretton kilo kläder. Kläder som nästan alltid är sydda av människor som arbetar under förhållanden som vi själva aldrig skulle acceptera och som inte ens får löner som de kan leva på.

Det är inte nog med att vi konsumenter slänger åtta kilo kläder per person och år, alltså 8 000 ton bara i Sverige. Dessutom bränner klädkedjorna upp stora mängder kläder. Det finns inga siffror som visar hur mycket som bränns per år sammanlagt, men svenska HM eldade upp 19 ton 2017, danska Bestseller bränner 49 ton kläder om året. HM:s 19 ton kläder motsvarar 50 000 par jeans, och för att tillverka ett enda par går det åt 6 000–11 000 liter vatten och i de flesta fall enorma mängder kemikalier. Även om vi för en stund räknar bort hur sömmerskorna har det på jobbet.

Kläderna som bränns upp sägs, åtminstone delvis, innehålla mögel och farliga ämnen. När plagg som HM skulle bränna kontrollerades hittade man inget sådant, men en viss del av kläderna är kanske obrukbara. Men kläder bränns också för att de inte går åt i affärerna, vilket är groteskt med tanke på resursslöseriet.

Ytterst beror det på att så mycket tillverkas. Modet ska växla snabbt så att den nya tröjan snabbt känns gammal, kläderna ska vara dåliga så att man snabbt måste köpa nytt. Och eftersom lösningen inte är att införa planhushållning i textilbranschen eller klädransonering, så hänger det på oss.

Men har vi något val om vansinnet beror på vår mänskliga natur? Ja, vi är inte hjälplöst i händerna på våra i sammanhanget sämsta sidor. Vi kan räkna och vi kan tänka längre än ”wow, bara 139 kronor”. Dessutom måste man inte skryta med nya kläder en gång i veckan – 50 plagg om året. Ska det absolut skrytas går det lika bra att vända på steken. Att kunna stoppa en tröja snyggt eller få skorna att hålla i tio år kan bli högre status än att ha 30 par dojor i garderoben.

Vi måste inte ens vara i händerna på klädkedjorna. De lever ju på att vi accepterar att köpa och köpa i den takt som maximerar deras vinster. Om det blir lite pinsamt att visa att man hänger på den cirkusen har de inget att vinna på den. Det må vara att kapitalismen är en stark kraft, men den är faktiskt beroende av oss.