Våren sprakar utanför mitt fönster. Denna illgröna färg på löven i bokskogen, som bara varar en vecka eller två, lyser in på mig. Tillsammans med den söta doften i luften smiter fågelkvittret in genom fönstret. 

Varje år glömmer jag hur våren känns. Inte konstigt, i och med att denna vår rivstartar med högsommarvärme, precis som förra. Jorden har varit torr, krackelerad, inte ett regn har fallit på månader. Inte förrän igår, då ett åskväder bröt ut likt under en högsommarnatt, fast i april. Den tunga fuktiga luften som täckte solen i dis och sedan smatter på taket. Glädjen i huset, som vi längtat efter regn.

Grundvattennivåerna är oroväckande låga och vi har en hel odling att vattna. Bönderna är utom sig av oro, hur ska det gå? Hur ska de ha foder till sina djur? Vad ska det bli av oss om vi får en sommar till som den förra? Jag ser solen bakom diset och blir också orolig, vad ska det bli av oss, vad ska hända med människosläktet? Min man däremot, är inte lika orolig. Så länge man sköter sin odling rätt, så länge man anpassar sig och har möjlighet till det så behöver inte en torr sommar innebära katastrof.

Att konstant plöja hektar efter hektar av mark som sedan täcks av en enda gröda som sedan skördas med maskin och så plöjs det igen och igen och igen är ett säkert recept på en sårbar odling. Det är inte endast vädret och klimatförändringarna som gett upphov till de katastrofala skördarna under förra årets varma sommar, det är också systemet som betingar odlingsformerna som bär skulden. Konstigt att inte medierna uppmärksammar detta, då de skriver spaltmeter efter spaltmeter om klimatet, den där abstrakta boven som bär skulden till alla våra problem. Men vi då, hur hanterar vi våra problem, hur behandlar vi jorden? 

Vi måste åter börja se oss själva som en integrerad del av den naturliga världen, inte som något väsensskilt och oberörbart. Vi kan inte hela tiden förskjuta ansvaret för vår egen kortsiktighet på någonting utanför oss, som klimatet, vars förändringar beror inte bara på vår livsstil utan också på vår livsfilosofi, i den mån den existerar. Att hitta den felande länken är föga hjälpsamt om man inte samtidigt försöker byta ut den mot en hel, fullt fungerande länk. I detta fall behöver vi kasta hela kedjan, bygga en ny, länk för länk.

Det finns en ny generation lantbrukare som ägnar sig åt regenerativt jordbruk, vilket innebär att man återskapar en levande miljö. Istället för att som det industriella jordbruket, utarma jorden och förstöra ekosystem bygger man upp jorden och tillför biologisk mångfald som bidrar till starkare ekosystem och ökad resiliens.

När jorden är levande och täckt av levande växter binder den kol vilket inte bara innebär en minskad växthuseffekt utan också att jorden inte torkar ut så lätt. Det finns alltså sätt att förändra vår matproduktion utan ekologiskt ohållbara teknologiska innovationer, men det krävs att detta enda hållbara sätt blir praxis.

Då kan våren återgå till att vara glädjens årstid.