Begreppet ”demokrati” kan onekligen ha olika innebörd. Det har vi sett i länder som Tyska demokratiska republiken (Östtyskland hette så officiellt) eller Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea heter så officiellt). I mer anständiga länder kan den politiska demokratin vara av två huvudinriktningar: direkt demokrati eller representativ demokrati.

Direkt demokrati – som exempelvis handuppräckning på torg eller i folkomröstningar i schweiziska kantoner – har, hur trevligt det än kan tyckas vara, lagts på hyllan i de flesta nationer. Istället har representativ demokrati blivit det normala i länder som inte är diktaturer. Inom ramen för den representativa demokratin kan vi finna allt från elitdemokrati till diskursiv demokrati.

Elitdemokrati utgår från att samhället är så komplext att det krävs experter för att förstå det. Medborgarnas roll blir att rösta på partier – eller om jag ska vara elak: eliter – med jämna mellanrum. Diskursiv demokrati innebär tvärtom att medborgarna är aktiva, intresserade och antas begripa sig på systemen. För det krävs en inbjudan från de politiskt engagerade eliterna. Hur inbjuden känner sig medborgaren när de system hen är beroende av, eller har rättighet till, är så komplexa och svårgreppbara att experter, coacher, mellanhänder och Mats Knutson krävs för att förklara och leda ”rätt”?  Vi kan väl, handen på hjärtat, vara överens om att vi närmat oss elitdemokratin. Det är en farlig utveckling.Kanske är det som ekonomijournalisten Andreas Cervenka påpekat i en intervju om det ekonomiska systemet: ju mer komplext och krångligt det uppfattas, desto mer kan ”experterna” ta betalt för att förklara och lotsa.

Det finns säkert de som hävdar att Cervenkas påstående är populistiskt eftersom det pekar på klyftan mellan ”eliterna och folket”. Men det finns onekligen en växande klyfta mellan dessa två storheter. Det ser vi nog alla. Och när klyftan ökar mellan de många individerna och eliterna så skapas misstro. Så har det alltid varit. Och kommer att förbli.

Tidigare kunde eliterna hänvisa till kyrkans predikanter vars uppdrag det var att berätta att det var gudens ordning att en del var överställda och andra underställda. De underställda skulle få sin belöning i himmelriket. Bara de lyssnade på gudsmannen i predikstolen. Så enkelt är det inte längre. Nu finns locktoner från sådana som ifrågasätter demokratin på annat sätt, som med rasistiskt färgade undertoner vädjar och ger hopp till de som lever mitt i en känsla av förfrämligande.

Ska vi rädda demokratin krävs omtag, en bättre balans mellan globaliseringens anonymitet och självtillit, mellan centralstyrning och decentralisering, mellan social klåfingrighet och frihetsideal, mellan den urbana makten och landsbygdens människor. Och inte minst: vi måste förstå att det är en oändlig skillnad mellan frihet för kapital och frihet för människor. Om detta handlar nästan aldrig den politiska debatten när den styrs av programledare eller riksdagspartier. De bidrar därmed till att gräva demokratins grav.

Tumme upp:Syresättning!

Tumme ned:EU:s snabba militarisering.