Så har ännu en vän fått besked från Försäkringskassan att läkarintyget inte håller för ersättning. En god vän som på grund av övergrepp i barndomen fått sitt vuxenliv förstört av kronisk smärta och kronisk trötthet. Teoretiskt sett kan det ju finnas ett jobb som vare sig kräver koncentrationsförmåga eller möjlighet att orka sitta upprätt mer än 30 minuter åt gången. Att det inte finns just nu innebär ju inte att det aldrig någonsin kommer att finnas. Låter det orimligt? Kanske, men går det att ställa bortom allt tvivel? Det är upp till min vän att bevisa det.

En annan vän berättar om bonussonen som fått ännu ett avslag från Migrationsverket. De tror inte på att han är konvertit och teoretiskt sett finns det områden i Afghanistan där det inte pågår väpnade konflikter eller finns risk för att bli dödad om man råkar vara konvertit och hazar. Teoretiskt sett kan man ta sig från Kabul till de där säkra små fickorna av lugn på landsbygden, bara man kan dölja att man avviker utseendemässigt på bussen dit. Teoretiskt sett finns det kanske också släktingar som inte alls har problem med att man konverterat till kristendomen. Det kan man ju inte veta förrän man har prövat. Ungefär som förr i tiden när man prövade om en kvinna var häxa genom att försöka dränka henne. Drunknade hon var hon ingen häxa. Drunknade hon inte var hon häxa och brändes på bål.

På ett barnboende sitter min dotter, vars enda brott är att hon har Aspergers syndrom, och snyftar att hon inte orkar mer och vill dö om hon inte får flytta hem igen. Men hon kan inte det, för det finns ingen skola och ingen habilitering som kan ta det där helhetsgreppet om hennes kraschade skolgång. Hon skulle inkluderas och gå i skolan på samma villkor som alla andra, allt annat var orättvist mot de andra barnen. Att det är fruktansvärt orättvist att behöva flytta från mamma och storebror när man är 13 år och mest av allt behöver trygghet och få känna sig accepterad, det kan inte samhället ta ansvar för. Jag åker och besöker henne varje vecka. Jag får inte krama henne för beröring är jobbigt när man är hypersensitiv, men jag får sitta nära och försöka föra över hopp och ork till henne. Påminna henne om krisplanen så att hon inte är ensam när panikångesten sätter in.

Vad är det för samhälle vi har skapat? Var börjar förfallet som gör det möjligt att behandla varandra så här? Någonstans skapas klimatet som gör att majoriteten accepterar att de som har det allra värst ska ha det ännu värre. Vet ni. Jag tror att det börjar inne i våra egna hjärtan. För varje rättfärdigande av en orättvisa som vi inte orkar bry oss om, för varje gång vi blundar för att någon blir illa behandlad. Bit för bit stänger vi av ännu en skärva av vår empati, fjärmar oss ännu en smula från vetskapen om att vi egentligen alla hör ihop och är beroende av varandra.

Jag får mejl från min sons fantastiska mentor som berättar om hur bra det går för honom i skolan nu: ”Vi är så glada att vi kan få fixa alla fel andra gjort före oss. Då går man hem med värme i hjärtat!” Jag svarar att jag älskar dem hela högen. Och jag känner hopp. Det gäller att kroka arm med de goda krafterna och vakta noga på sin egen bitterhet så att den inte fräter sönder ens förmåga att orka försöka en gång till. Precis som min son har gjort. Min snart 19-åring som är på väg att läsa in nio grundskoleämnen på två terminer. Det finns hopp!