Papua Nya Guineas pågående regeringskris är ett kvitto på en segdragen och kortsiktigt tänkande maktklans slutliga krasch med verklighetens återvändsgränd. Allmänheten säger sig kräva nya ledare och en ny politisk inriktning, vilket vore ett hårt slag för västerländska intressen men ett nödvändigt steg för ett ekologiskt och sociopolitiskt hållbart Oceanien. PAPUA NYA GUINEA/ANALYS Tidigare i […]
Papua Nya Guineas pågående regeringskris är ett kvitto på en segdragen och kortsiktigt tänkande maktklans slutliga krasch med verklighetens återvändsgränd. Allmänheten säger sig kräva nya ledare och en ny politisk inriktning, vilket vore ett hårt slag för västerländska intressen men ett nödvändigt steg för ett ekologiskt och sociopolitiskt hållbart Oceanien.
PAPUA NYA GUINEA/ANALYS Tidigare i våras rapporterades det om ”ett nationellt hälsoproblem” i Papua Nya Guinea: män injicerade en cocktail av kokosolja och silikon i sina penisar i hopp om att få dem att bli större. Från huvudstaden Port Moresbys sjukhuskorridorer kom lägesrapporter från läkare som sa sig ha behandlat uppemot 500 mäns ”vanställda penisar” till följd av egenhopkokta injektioner.
Den rådande peniskrisen drabbar medlemmar ur samtliga samhällsklasser och i många fall har tjänstgörande manliga sjuksköterskor utfört injektionerna för att tjäna extra utöver sina vanliga anställningar. De flesta tvingas nu leva med hälsobiverkningar under resten av sina liv och från Papua Nya Guineas kirurger hörs krav på politisk upplysning av samhället och ett slut på könsfixering som på sistone genererat akutoperationer som tvingat cancersjuka tillbaka till ringlande operationsköer.
Kraven på upplysning av riskerna med dessa hälsovådliga penisinjektioner sammanfaller emellertid med en nationell politisk kris där regeringsavhopp har lett till premiärminister Peter O’Neills aviserade avgång.
En region i förändring
Världen runt omkring Papua Nya Guinea har rämnat på senare år: söderut har Julön förvandlats till ett enda stort förvaringsläger i regi av Australien, österut hopar sig Oceaniens önationer i en koalition till stöd för ett fritt Västpapua, något som Papua Nya Guinea inte ser med blida ögon på eftersom relationerna med ockupationsmakten Indonesien lett till gynnsamma handelsavtal och långvarig stabilitet.
Under Peter O’Neills tid vid makten sedan 2011 har Papua Nya Guineas ekonomi injicerats med en rad kontroversiella handelsavtal, särskilt på olje- och gasfronten, överenskommelser som gjorts trots miljörörelsers pekande på negativ ekologisk påverkan och bristande långsiktig ekonomisk slagkraft.
O’Neill har sagt sig vara villig att lämna över premiärministerposten till Sir Julius Chan, själv tidigare ex-premiärminister och tillhörande oppositionen. Men oppositionen säger sig inte vara villig att stödja en sådan lösning, något som vore ”en förlängning” av dagens klanliknande politik – istället är det många i Papua Nya Guinea som trånar efter ett helt nytt politiskt landskap, vilket inte vore möjligt med varken O’Neill eller Chan vid rodret.
Evig mineralrusch
Chan är en gammal räv i papuansk inrikespolitik och har uppehållit sig i maktens korridorer ända sedan Papua Nya Guinea blev en självständig nation i mitten av 1970-talet (om än som medlem av Det brittiska samväldet, vilket innebär att Drottning Elizabeth II officiellt är önationens statsöverhuvud), och är hågkommen som en kontroversiell figur i och med sin hantering av den autonoma regionen Bougainville under inbördeskriget 1988–1998.
I krigets pott låg naturresurser som regeringen i Port Moresby var villig att sälja ut till västerländska företag, men konflikten renderade i gruvförbud och krav på ersättningar för blodvite och miljöförstöring i gruvnäringens spår.
Samtidigt som det geopolitiska landskapet fortsätter att förändras omkring Papua Nya Guinea och Stilla havet utvecklas till ett nygammalt slagfält mellan stormakterna Kina, Ryssland och USA framstår vägvalet enkelt men samtidigt komplicerat för vem som än efterträder Peter O’Neill som premiärminister.
En ny morgondag – är det möjligt?
En brytpunkt med politiska traditioner är ingen lätt sak, och i Papua Nya Guinea är det samma sak som att möblera om ett helt hus, byta ut alla tapeter och sanera källarvåningen fri från kemikalier. Önationens ekonomi är starkt knuten vid omvärldens energiintressen, men den enda vägen mot en morgondag fri från Peter O’Neill och Sir Julius Chans politiska vålnader går via nya allianser och långsiktiga projekt med ekologins och välfärdens bästa i åtanke.
Om Papua Nya Guineas nästa regering är beredd att göra den historiska uppoffringen återstår än så länge att se. Ett annat frågetecken gäller huruvida regionens stormakt Australien – och i förlängningen hyresgästen i Downing Street 11 i London – tillåter en politisk kursändring i vad som i decennier varit en gratislunch för inflytelserika timmer- och energibolag.
