En dag händer något: någon dör eller försvinner ur ens liv. Man får veta att man har en allvarlig sjukdom. Eller inser att livet oåterkalleligt har förändrats, fått nya ramar av någon annan anledning. Det visar sig att jorden, hur fantastisk den än är, inte håller för vad som helst och att vi behöver anpassa oss till det.

I en kris går vi igenom fyra faser – med variationer, förstås. I den första, chockfasen, är det svårt att riktigt förstå vad som har hänt. En del grips av panik, andra blir som förlamade. Man kan också verka fullständigt oberörd, fast det känns helt annorlunda inuti. ”Jaha, tack då doktorn. Jodå, jag klarar mig!” säger patienten och går hem med sin nya cancerdiagnos.

Just då är det svårt att ta in någon information. Man slår ifrån sig, det kan inte stämma, doktorn har blandat ihop proverna. Nej, hon är inte alls död, hon kommer snart hem. Klimatförändringarna finns inte, det är bara väder. Och om man nu inte kan förneka att världen blir varmare har det i alla fall inget att göra med vad vi släpper ut i atmosfären.

Att försöka tala människor tillrätta när de befinner sig i den här fasen är ingen idé, men det kan vara viktigt att finnas där. Ologiska tankar och handlingar är vanliga.

I nästa fas, reaktionsfasen, når känslorna fram – sorg, rädsla, ilska och skuld, saknaden efter den eller det man har förlorat. Den där tiden, alldeles nyss, innan man visste. När allt var som förr och skulle gå på i samma hjulspår, när tokshopping var ett oförargligt nöje, bara lite dyrt för en själv, kanske. När det var självklart att barnen och barnbarnen skulle leva som vi, bara bättre. När det kändes helt okej att flyga till Stockholm på jobb, till London över helgen och till Thailand till jul. När klimatet var någon annans problem och när biologisk mångfald var en fråga för botaniker och zoologer.

Så småningom accepterar de flesta det som har hänt. Inte som något positivt, men som något som går att leva med. I bearbetningsfasen finns sorgen och saknaden kvar, men ibland lämnar de plats för andra känslor och tankar. Och sakta glider man över i den fjärde fasen, nyorienteringsfasen. Okej, det här är vad vi har. Vad ska vi göra med det?

När det gäller klimatkrisen är det här fasen då vi börjar omvärdera vårt sätt att leva. Fundera över om inte en tågsemester är minst lika bra som en flygsemester. Dela borrmaskin och symaskin med grannen istället för att köpa en egen. Ifrågasätta om det verkligen behövs en ny bil när det gamla går sönder. Små steg där vi skulle behöva ta stora, men som är viktiga, vart och ett. Vi är en av de arter som lättast kan anpassa oss till nya förutsättningar – det var så vi hamnade här och det är den förmågan vi måste använda nu.

Men vad gör vi med dem som fastnar i förnekelsefasen? Som är fast i det vi alla växte upp med, utom de yngsta, att utveckling betyder att vi tämjer naturen till att tjäna oss och försöker hålla den i allt hårdare tyglar? Jag tror att det är så vi får se klimatförnekarna. Deras mentala spärrar har slagit till och de lyssnar inte på argument. Vi får helt enkelt visa dem i handling att det går att lämna barndomens framtid bakom sig och bygga en ny.