I går släppte polisen, för tredje året i rad, sin lista över så kallade utsatta områden. Inför att listan skulle publiceras i år skrev polischeferna Anders Thornberg och Mats Löfving en artikel på DN Debatt där de argumenterade för varför den behövs. Bland annat skriver de att ”syftet är att ge polisen en viktig vägledning om hur vi ska prioritera, inte att stigmatisera”.  

Problemet är bara att effekten av listan blir just stigmatiserande. Jag tror knappast att någon ifrågasätter att polisen ibland måste prioritera och att de kan behöva lägga olika mycket kraft i olika områden. Men när man, med buller och bång, återkommande lyfter fram vissa områden som problemområden (polisen använder finare ord, men betydelsen är densamma) så får det konsekvenser.

”För oss var det förödande att hamna på den [listan]. I ett läge där vi behövde få hit investeringar och planerade för byggandet av nya bostadsrätter fick Gottsunda istället en kraftigt negativ stämpel” sa kommunstyrelsens ordförande i Uppsala Erik Pelling (S) till DN tidigare i våras. I samma artikel konstaterade kommunalrådet i Linköping Niklas Borg (M) angående att stadsdelen Skäggetorp hamnat på listan: ”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig. Det handlar inte om att vi vill sopa samhällsproblem under mattan – vi vet precis vilka utmaningar som finns. Men gör man det jobb som krävs behöver man inte peka ut områden på nationella listor.”

Pelling menar också att de inte får tillräcklig information om hur polisen kommer fram till listan eller vad de ska göra för att motverka problemen. Effekten blir alltså ungefär densamma som om rektorn för en skola skulle kalla samman alla klasser och säga att några klasser är riktigt, riktigt dåliga. Det skapar förmodligen en hel del skam hos dem som går i klassen och gör att de får ännu sämre rykte på skolgården. Men särskilt konstruktivt är det inte.