Det kan tyckas ironiskt, om det inte var för att det är så sorgligt. Trots framväxten av sociala medier och trots att det på många sätt är betydligt lättare att få kontakt med andra människor i dag än för femtio år sedan är ensamheten kanske större än någonsin. Och det är inte bara äldre som känner sig ensamma. Undersökningar som gjorts i USA, Storbritannien och Sverige visar att de som känner sig mest ensamma är i åldern 16–24 år. Om vi däremot tittar på den objektiva ensamheten, alltså vilka som faktiskt är mest ensamma, så är den störst bland äldre.

”Att känna sig ensam” är ett relativt begrepp. En person kan känna sig ensam trots att hen har ett arbete och massor av bekanta. På samma sätt kan en person som väljer att tillbringa en stor del av sitt liv i ensamhet ändå inte känna sig särskilt ensam. Det beror dels på att vi har olika behov av ensamhet (eller egentid som det brukar kallas när man vill få det att låta mer positivt) men också på hur vår omgivning ser ut och vad vi uppfattar som “normal ensamhet”.

Många som lider av ensamhet är förstås ensamma både på ett objektivt och ett subjektivt plan. Men att den upplevda ensamheten är så stor bland yngre tror jag delvis också har att göra med att det finns en norm som säger att vi ska ha väldigt sociala och aktiva liv. Det räcker med att scrolla igenom valfritt sociala medier-flöde för att konstatera att de bilder som de flesta delar med sig av är från fester, resor och andra sociala aktiviteter. Det är trevligt att det är så enkelt att dela med sig av sina upplevelser, men det kan i värsta fall också skapa ångest och press hos betraktaren. Den här pressen är visserligen ingenting nytt, den blir bara så oerhört konkret när man kan följa sina vänners liv dag för dag.

Visst kan man någon gång berätta att man hellre valt att vara hemma än att gå ut och festa, men att göra det varje kväll och att erkänna att man faktiskt föredrar ensamhet framför att träffa nya människor är närmast tabu i vårt hypersociala samhälle. Risken är stor att man känner sig som en misslyckad person eftersom lycka i vår tid, förutom pengar och status, är så nära förknippat med ett rikt socialt liv.

Men vi människor är olika. Vissa får panik av att sitta hemma och göra ingenting, för andra kommer paniken av att behöva umgås med massor av nya människor. Problemet är att vårt samhälle i så stor grad är anpassat efter den sociala och utåtriktade människan. Social kompetens värderas oftast högre än många andra egenskaper och de som når toppositioner inom företag är oftast de som är utagerande och vana vid att ta för sig.

Det här betyder förstås inte att vi inte ska arbeta mot ensamhet. Ingen människa mår i det långa loppet bra av att vara helt ensam och det vore ett hån mot alla som lider av isolering och socialt utanförskap att säga att lite ensamhet faktiskt inte är så farligt. Dock tror jag att om det sociala trycket minskade något skulle många inte känna sig fullt lika ensamma. Det måste vara okej att föredra att vara hemma och läsa en bok, inte bara någon gång ibland, utan varje helg om en mår bra av det. Likaväl som det måste vara okej att gå ut och festa varje helg. Låt oss bejaka olikheterna i stället för att utgå från att det sociala alltid ska vara normen.