Vad ska vi i vår tid med filosofi till? Kall vetenskap och maskiner har inte bara dödat Gud, utan även avmystifierat världen, och skapat den mest rationella samhällsapparat mänskligheten skådat. Alla väsentliga frågor är väl egentligen redan lösta? En invändning mot detta synsätt är att uppkomsten av de moderna datorerna nu återaktualiserar den eviga, riktigt stora filosofiska frågan om vad som är meningen med livet.

När datorerna inte bara, som väl alla vid det här laget känner till, snart satt varannan arbetsplats på spel, utan även på allvar med sin ökande ”intelligens” riskerar att utgöra ett hot mot människans existens som art, då blir det nödvändigt att kunna besvara denna den äldsta av alla urfrågor.

Tänk dig själv, ett syntetiskt medvetande som vida överträffar vårt eget i fråga om ren matematisk intelligens, men som med största sannolikhet kommer att sakna känslor. Bara IQ, ingen EQ. Alltså: Hur programmerar man en självständigt tänkande maskin så att den inte blir farlig för sina skapare?

Frågan leder i sin yttersta förlängning till slutsatsen att denna kod faktiskt måste innehålla det som vi uppfattar som livets själva poäng. Och vad det verkar så är det bråttom. Många AI-forskare tror att vi redan inom 15–30 år kommer att nå den kritiska brytpunkt då maskiner på allvar börjar uppnå verklig intelligens.

Världen av i dag är med en grov förenkling en produkt av tänkare som Platon, Aristoteles och Descartes – av idealister. Våra tankars rörelsemönster följer dessa och andra herrars redan upptrampade fåror: naturen är skild från människan; allting går att reducera till matematik; meningen med livet står att finna i något högre mål, etcetera. Det är den idealistiska filosofin som lett oss till dagens position.

Konsekvenserna har blivit omfattande. Man vågar knappt ens tänka på vilken sorts värld en idealistisk superintelligens skulle försöka skapa.

Idé eller materia? Det är så urkonflikten ser ut. Ända sedan de första västerländska filosofiska lärospånen började nedtecknas under antiken verkar det ha funnits en tvist mellan dessa två läger. Ande eller kropp? Himlen eller jorden? För mig personligen känns det rimligt att finna poängen med livet i livet, och inte i någon idé större än livet.

Men jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna besvara frågan om livets mening eftersom själva frågeställningen till sin natur är idealistisk: En stor övertrumfande Mening som ska gälla för alla, det är Platon i ett nötskal. Precis som idén om en allomfattande superintelligens.

Anledningen till att det brådskar så med ett svar är alltså inte att i sista minuten få programmerarna att kasta med en släng av livets mening när de knappar fram de elektroniska synapserna hos denna framtida plast- och kiselbaserade livsform, utan att en brett förankrad alternativ syn på poängen med hela existensen antagligen är vårt enda hopp om att slippa hela spektaklet. Ett alternativ som omfamnar livet, istället för att fundera på dess högre mening.