För ett drygt år sedan skrev jag om att det var något ruttet i den danska staten. Det var sant då, hade varit det under lång tid och är väl det i viss mån fortfarande. Men något har ändå hänt. I det senaste valet var klimatet och inte invandringen den viktigaste frågan för väljarna. När […]
För ett drygt år sedan skrev jag om att det var något ruttet i den danska staten. Det var sant då, hade varit det under lång tid och är väl det i viss mån fortfarande. Men något har ändå hänt. I det senaste valet var klimatet och inte invandringen den viktigaste frågan för väljarna. När valresultatet kom visade det sig att Dansk Folkeparti rasat från 21 till 9 procent och att det nybildade högerextrema Stram kurs, trots en intensiv mediebevakning, inte lyckades ta sig in i Folketinget. Och nu när landet till slut har fått en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna, det socialliberala Radikale venstre, Socialistisk folkeparti och Enhedslisten så lyser faktiskt de hårdare tagen och stramare migrationsförslagen med sin frånvaro.
Den blivande statsministern Mette Fredriksen (S) säger förvisso att det som hon kallar för ”den breda danska migrationspolitiken”, med fokus på temporära uppehållstillstånd och utvisningar, ligger fast. Men i regeringsförklaringen finns ändå små positiva tecken. Till exempel ska det inte längre vara möjligt att bli utvisad om man har ett fast arbete, Danmark ska återigen börja ta emot kvotflyktingar och man skrotar helt planerna på den starkt kritiserade ön där personer som väntar på utvisning skulle ha hållits isolerade.
Men den stora skrällen är kanske att regeringen vill införa ett klimatmål att minska växthusgasutsläppen med 70 procent till år 2030. Det är ett högre mål än det svenska och förmodligen högre än i nästan alla andra länder. Den ekonomiska politiken kommer också att förändras. Man har avsatt 300 miljoner till barnfamiljer som förlorade inkomster när taket för försörjningsstödet sänktes för några år sedan och Enhedslistens partiledare Pernille Skipper säger att hon har fått en garanti att regeringen inte kommer bedriva en politik som sänker skatten för de rikaste eller ökar de ekonomiska klyftorna.
Det återstår förstås att se hur annorlunda det kommer bli i praktiken, men man kan ändå vara försiktigt hoppfull. Det är också intressant i och med att Sverige i många år har gått i Danmarks fotspår. Dansk Folkeparti kom in i Folketinget tretton år innan Sverigedemokraterna klev in i riksdagen och de danska partierna har länge anpassat sin politik efter DF på samma sätt som de svenska har gjort efter SD. Det finns förstås stora skillnader också, framför allt att SD, hittills, inte har suttit i någon regering. Men utvecklingen i Danmark visar att många danskar har börjat inse att det finns större hot i världen än att Danmark ska bli ett muslimskt kalifat. Förhoppningsvis börjar fler svenskar snart också att förstå det.
Systemet med reseavdrag ska göras om så att det inte längre gynnar personer med hög inkomst.
Metros ägare tycker inte att journalister ”passar in i tidningens affärsplan”.