Får eleverna i skolan förhöra varandra på läxan i franska? Får tioåriga Yasmin tala om för sin klasskompis Mohammed, som inte kan så mycket svenska, när det är matrast? Får Hanane, som är två år och bara talar persiska, överhuvudtaget öppna munnen på förskolan? Ja, så klart de får, något annat vore otänkbart, omänskligt, förtryckande, antidemokratiskt.

Men Sverigedemokraterna i Skåne drar sig inte. SD i Skurup föreslår att det i kommunens skolor ska bli förbjudet att tala andra språk än svenska. Från förskolan till och med gymnasiet, på raster liksom på lektioner. Språklektioner är undantagna, liksom officiella svenska minoritetsspråk som samiska, romani och mienkiäli.

Tankarna vandrar iväg till en tid då mienkiäli var förbjudet i skolan. När skolplikten infördes 1842 fick kommunerna fem år på sig att ordna skolor för alla barn, men på många håll tog det längre tid, speciellt i fattiga kommuner i Tornedalen. Till slut gick staten in och bekostade skolorna, men då med kravet att all undervisning skulle ske på svenska. Målet var att försvenska Tornedalen – inte ens på rasterna fick eleverna tala finska. Än i dag lever tornedalingar som fick stryk om de talade finska med varandra på skolgården.

I dag vet vi bättre. Skolaga är förbjudet, mienkiäli har fått en annan ställning och vi vet att ett starkt modersmål banar väg för att lära sig andra språk bättre. Är det integration som är målet bör man satsa på modersmålen, gärna undervisa i andra ämnen på elevernas modersmål i de lägre klasserna och givetvis inte stigmatisera dem.

Men vågen av obegåvade förbud som sköljer över Skåne har ingenting med integration eller språkinlärning att göra. Målet kan inte vara något annat än att exkludera. Det enda roliga med det hela är att skånska, sett i ett språkhistoriskt perspektiv, inte nödvändigtvis är svenska eller ens danska. Så om SD får som de vill kan det bli väldigt tyst.