Aborträttsaktivister på Nordirland har länge krävt att Westminster ska ge kvinnor på Nordirland samma rättigheter som övriga delar av Storbritannien och har länge kritiserat den relativa tystnad som rått kring frågan. En av de som krävt att Westminster ska lagstifta i frågan är Sarah Ewart:

– Jag känner mig så otroligt lättad. Jag känner det som om en tyngd lyfts från mina axlar. I sex år har vi försökt få igenom förändring, och till slut kommer Westminster att agera och ge kvinnor här den hälso- och sjukvård som vi förtjänar, sade Sarah Ewart som kämpat för aborträtt på Nordirland sedan hon själv tvingades resa till England för en abort.

Det var onsdagen den 10 juli som det brittiska underhuset med stor majoritet röstade för att samkönade äktenskap liksom aborträtten även ska gälla Nordirland. Med röstsiffrorna 383-73 röstade parlamentsledamöterna för samkönade äktenskap och med röstsiffrorna 332-99 röstade de för att även nordirländska kvinnor ha tillgång till abort.

De som röstade emot var framför allt ledamöter från Tories och det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP). Varken avgående premiärminister Theresa May eller Jeremy Hunt och Boris Johnson som kämpar om att ta över efter May valde att rösta i någon av frågorna. En vecka senare röstade överhuset för att legalisera abort liksom samkönade äktenskap.

Kan dra ut på tiden

Tanken är att lagarna ska träda i kraft den 21 oktober om Stormont inte återupprättats. Flera frågor återstår, dels finns möjligheten att Stormonts ledamöter faktiskt lyckas enas om att återupprätta parlamentet och då måste frågorna behandlas där.

Risken är då stor att abort inte kommer att legaliseras eftersom motståndet mot en abortreform fortfarande är stort bland flera nordirländska partier som DUP och SDLP bland annat. Den andra frågan har större möjlighet att röstas igenom då det redan behandlats i parlamentet en gång med framgång för samkönade äktenskap.

Men även utan Stormont kan det ta tid innan åtminstone aborträtten blir utökad till Nordirland. Enligt dokument som the Guardian tagit del av anser regeringen att det kan ta upp till slutet av 2020 innan en kvinna kan genomgå abort på Nordirland.

Mänskliga rättigheter

Abortlagstiftning har länge ansetts tillhöra de ansvarsområden som det lokala nordirländska parlamentet råder över. Då parlamentet Stormont kollapsade i början av 2017 har dock pressen ökat på parlamentet i Westminster att lagstifta i frågan. Detta eftersom Nordirlands abortlagstiftning tillhör en av världens mest repressiva och anses strida mot kvinnors mänskliga rättigheter – ett beslut i Belfast High Court 2016 kom fram till att landets abortlagstiftning, som stammar från 1861, bryter mot internationell rätt.

Förra året publicerade FN:s kommitté för Kvinnokonventionen (Cedaw) också en rapport i vilken abortlagstiftningen kritiserades för att utgöra ”allvarliga och systematiska brott” mot Nordirländska kvinnor då de tvingas resa till utomlands för att genomgå abort: ”Situationen på Nordirland utgör våld mot kvinnor som kan innebära tortyr eller grym, inhuman eller förnedrande behandling” sade Cedaws vice-ordförande Ruth Halperin-Kaddari i samband med rapportens publicering.

Halperin-Kaddari hade 2016 inlett en hemlig utredning i samarbete med den brittiska regeringen för att undersöka hur lagstiftningen drabbar kvinnor på Nordirland. Rapporten kom fram till att lagstiftningen är diskriminerande mot kvinnor då lagen riktas endast mot kvinnors möjlighet till reproduktiva val.

Rapporten konstaterade också att det faktum att nästan alla kvinnor, förutom i de fåtal fall då kvinnans hälsa anses vara i fara, tvingas fullfölja sina graviditeter ”innebär mentalt och fysiskt lidande vilket utgör våld mot kvinnor”. När Cedaws slutliga rapport i ärendet blev klar i mars i år upprepade de att den brittiska regeringen bryter mot nordirländska kvinnors rättigheter.

Stöd för Westminster

Med hänvisning till att aborträtt i grunden handlar om mänskliga rättigheter har aborträttsförespråkare drivit att frågan ska lagstiftas i Westminster eftersom frågor som rör mänskliga rättigheter inte tillhör de ansvarsområden som överförts till Stormont att lagstifta om.

Dessutom har opinionsundersökningar visat att det funnits brett stöd på Nordirland att låta Westminster lagstifta om frågan – enligt Amnesty Internationals undersökning från 2018 sade 66 procent av de tillfrågade att Westminster borde lagstifta i frågan så länge Stormont inte är återupprättat.

Enligt samma undersökning sade också 65 procent att de tillfrågade i Nordirland att abort inte borde vara ett brott.

Den repressiva lagstiftningen på Nordirland har ofta hamnat i skuggan av den likaledes repressiva tidigare lagstiftningen i republiken Irland. När Irland förra året folkomröstade och med stor majoritet beslutade att legalisera abort blev det också en möjlighet för Nordirland att mobilisera med större kraft mot abortförbudet.

I republiken var det många i aborträttsrörelsen som då skallade ”Norr är näst i tur” och ett brett samarbete hade skett över gränsen månaderna innan Irlands folkomröstning.

”Öronbedövande tystnad”

Men så hade det inte alltid varit. Författaren och journalisten Siobhán Fenton skrev i antologin Repeal the 8th som kom ut månaderna innan folkomröstningen att tystnaden från aborträttsförespråkare i republiken och resten av Storbritannien om Nordirland kunde kännas ”öronbedövande”.

Fenton pekar också på hur både Labour och Tories inte velat ta i frågan. 2008 hade abort kunnat legaliseras på Nordirland genom beslut i Westminster men blockerades av Labour-ledamoten och inrikesministern Harriet Harman, i utbyte mot DUP:s stöd för dåvarande Tony Blair som ville få igenom en kontroversiell lag om att göra det möjligt att hålla terrormisstänkta fängslade i 42 dagar utan rättegång.

”För många aborträttsaktivister i Nordirland var det här en förolämpning som de aldrig har fullt ut förlåtit Labour-partiet”, skriver Fenton i boken.

Det stora ointresse som aborträtten på Nordirland länge lidit av byttes plötsligt 2017 då samma parti, DUP, blev avgörande för Tory-partiet skulle kunna bilda regering efter valet i juni 2017. Plötsligt var alla intresserade av DUP, skriver Fenton och när det spekulerades att DUP kanske skulle kunna ställa krav på att inskränka aborträtten i England, Wales och Skottland, vaknade både engelska feminister och den engelska vänstern och demonstrationer arrangerades mot DUP.

Plötsligt intresse

”Hemma i Nordirland tittade aborträttsaktivsiter roade på hur England plötsligt vaknade upp till en liten glimt av vad som varit vår levda vardag i årtionden. Även om solidariteten var välkommen så var det svårt att inte känna bitterhet mot det som var budskapets huvuddrag från England: det var ok när de gjorde det mot nordirländska kvinnor, men om de försöker begränsa de reproduktiva rättigheterna för kvinnor som verkligen betyder något så kan de räkna med en revolution” skriver Fenton.

Bara om en kvinnas hälsa är i allvarlig fara är abort tillåten, och förra året genomfördes endast 13 lagliga aborter i Nordirland. Abortförbudet är inte inskrivet i grundlagen som tidigare var fallet i republiken, men till skillnad från republiken har polisen i norr, PSNI, agerat mot kvinnor som köpt abortpiller.

En kvinna väntar på att ställas inför rätta i november för att ha köpt och gett abortpiller till sin 15-åriga dotter. Amnesty International och dess kampanjchef för Nordirland, Grainne Taggart, som länge har stöttat Sarah Ewarts kamp för aborträtt till Nordirland vänder sig emot att processen ska kunna försenas till slutet av 2020 som den brittiska regeringen talar om i interna dokument:

– I en tid då åtal är en verklighet i Nordirland så kan detta helt enkelt inte komma fort nog. Vi vill se abortlagar på plats senast i januari 2020. Alla försök att försena det måste motarbetas, säger Grainne Taggart till the Guardian.