ISRAEL/PALESTINA – Död. Som en tidig död.

Så förklarar en av husägarna hur det känns att det hus som han byggt är på väg att raseras. I skydd av mörkret kommer polisen, som slår sig in genom dörren. Desperata skrik hörs från övervåningen.

Männen i familjen får fem minuter på sig att be innan de tvingas bort. Filmarna Yuval Abraham och Rachel Shor stannade kvar med familjen över natten och har filmat delar av händelsen, liksom intervjuat Ismail (vars efternamn inte publicerats), som förklarar att han har alla papper i ordning, att han fått bygglov av den palestinska myndigheten (PA).

I den sex minuter långa filmen A Dark night in Wadi al-Hummus som publicerats bland annat på sajten +972 Magazine, berättar Ismail hur han själv byggt huset, valt ut material med omsorg, för sig och sin familj, och att han vädjat i israelisk domstol för att det ska få stå kvar.

– Det här är den mörkaste månaden i mitt liv, säger han.

Det var måndagen den 22 juli som flera palestinska hus, varav Ismails var ett, sprängdes av israelisk polis. Åtminstone 17 personer varav elva barn blev därmed hemlösa.

Människorättsorganisationer varnar nu för att husrivningarna riskerar att bli ett farligt prejudikat som kan hota upp emot hundra hus bara i Sur Baher-området och än fler på Västbanken. De har ingen möjlighet att få kompensation från israeliska myndigheter.

”Etnisk rensning”

Den israeliska armén hävdar att husen innebar en säkerhetsrisk då de är byggda i närheten av den så kallade separationsbarriären. Den israeliska domstolen har accepterat den argumentationen och avslog den 11 juli en begäran från de boende om att antingen häva militärens förbud mot att bygga i området, alternativt att häva rivningsbeslutet.

President Mahmoud Abbas meddelade på en presskonferens i Ramallah i förra veckan att PLO häver alla avtal med Israel, bara dagar efter rivningarna av husen Sur Baher. Abbas beskriver Israels agerande som ”etnisk rensning”.

Kuwait, Indonesien och Sydafrika försökte få igenom ett fördömande av Israels husdemoleringar i Sur Baher i FN:s säkerhetsråd med hänvisning till att det ”underminerar tvåstatslösningens livsduglighet och möjligheterna för en rättvis och varaktig fred”, något USA motsatte sig.

Hanan Ashrawi, medlem i PLO:s exekutiva kommitté och mottagare av Olof Palme-priset 2003, fördömer Israels agerande i Sur Baher och argumenterar, liksom Abbas, att agerandet är en del av en etnisk rensning av palestinier i östra Jerusalem. Hon uppmanar Internationella brottmålsdomstolen i Haag att utreda Israel för krigsbrott i Sur Baher.

”De pågående demoleringarna och tvångsförflyttningarna i Sur Baher är del av en större tyst kampanj av etnisk rensning mot de inhemska palestinska invånarna i staden, med det tydliga syftet att ersätta dem med israeliska bosättare och ändra demografin och den kulturella realiteten av området.”, skriver Ashrawi i ett uttalande.

Odelbar stad

Israels rivning av palestinska hus i Sur Baher motiveras alltså av israeliska myndigheter med att de utgör en säkerhetsrisk, men är en del i ett större mönster där palestinier i östra Jersualem i åratal tvingats bort från sina hem, och flera andra rivningsprojekt pågår i närområdet.

Men rivningen i Sur Baher är trots det något nytt eftersom marken enligt Osloavtalet är så kallat ”område a” där Palestinska myndigheten styr. Risken finns att rivningsbeslutet av husen i Sur Baher kommer att tjäna som prejudikat för att riva hus i och omkring andra städer och byar som palestinska myndigheten ska kontrollera.

Under många år har mänskliga rättighetsorganisationer som Amnesty International och israeliska B’Tselem fördömt den israeliska policyn som under årtionden, i princip från och med det att Israel ockuperade östra Jerusalem 1967, gått ut på att göra det svårt för palestinier i östra Jerusalem att överhuvudtaget kunna bo och leva där.

Samtidigt har det motsatta förhållandet gällt för israeliska judar vars möjligheter till välplanerade boenden möjliggjorts genom illegala bosättningar i och omkring östra Jerusalem. Syftet är inte minst att staden ska behålla och stärka en judisk och israelisk identitet för att på så sätt minska ifrågasättandet av Jerusalem som Israels ”odelbara” huvudstad.

Nekas bygglov

Ett sätt att försvåra för palestinier är att neka dem byggnadstillstånd genom olika byråkratiska medel. Byggnadslov är kostsamt och krångligt och utfärdas ofta inte, bland annat genom att området klassificerats som ett öppet område eller ett grönområde där byggnation inte tillåts.

Eyal Weizman skriver i boken Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation att medan judiska israeler tilldelats i genomsnitt 1 500 byggnadstillstånd årligen sedan 1967 så har palestinier tilldelats bara omkring hundra tillstånd per år vilket har skapat den massiva bostadskrisen för palestinier i östra Jerusalem.

Desperata familjer bygger till slut utan tillstånd bara för att senare, efter att israeliska domstolar dömt till statens och arméns fördel, att byggnaderna ska demoleras.

Riskerar rivning

Omkring en tredjedel av alla palestinska hem i östra Jerusalem beräknas sakna israeliskt utfärdade byggnadstillstånd. Det innebär att omkring 100 000 invånare teoretiskt sett riskerar att förlora sina hem rapporterade FN-organet Ocha (United Nations Office for the Coordiation of Humanitarian Affaris) tidigare i år.

Ocha varnade också för att antalet demoleringar har ökat på senare år. Mellan åren 2009 (då Ocha först började att systematiskt registrera rivningar) och 2015 skedde sex rivningar per månad i genomsnitt. Mellan 2016 och 2019 ökade det kraftigt till 14 rivningar i månaden. Under årets första fyra månader hade fler människor tvingats lämna sina hem än under hela förra året, och i april i år skedde hela 63 rivningar av hus och andra byggen.

B’Tselems siffror på husrivningar i östra Jerusalem visar att sedan 2004 och fram till i juni i år har 862 hem raserats – av dessa stod husägarna själva för rivningarna i 130 fall. Detta för att undvika böter och notan för myndigheternas rivning av husen. Rivningarna har gjort nästan 3 000 personer hemlösa, varav 1 600 barn.

Scenen har upprepats gång på gång och ett annat palestinskt bostadsområde som riskerar att rivas är Wadi Yasul. I april revs två byggnader där. En av dessa ägdes av Anas Burqan, vars pappa byggt huset i början av 1990-talet, på mark han köpt. För B’Tselems fältarbetare gav han i samband med rivningen sitt vittnesmål och berättade då att pappan ursprungligen kom från gamla stan i Jerusalem.

Grönområden

Redan i slutet av 1990-talet försökte familjen och andra som hade börjat bygga hus i området att få Jerusalems lokala myndigheter att anta byggnadsplaner för området, något som nekades med hänvisning till att området var klassificerat som grönområde.

B’Tselem pekar på att den israeliska bosättarorganisationen El-Ad däremot tillåtits bygga campingplatser i den skog som finns i grönområdet bland annat. ”Vissa anläggningar har redan byggts i skogen, utan bygglov. Trots att staden har utfärdat rivningsorder gentemot dem har den avstått från att fullfölja den.”, skriver organisationen på sin hemsida.

Och samma grönområde som Wadi Yasul ligger på var ursprungligen privat palestinsk mark som exproprierades 1970. Sammanlagt omkring en tredjedel av den mark som annekterades i och omkring Jerusalem av Israel exproprierades, omkring 24 kvadratkilometer mark varav den största delen var privat ägd palestinsk mark, för att bygga elva israeliska bosättningar som är illegala enligt internationell rätt.

Eyal Weizman skriver i Hollow Land att när tidigare grönområden omklassificeras till områden för byggnation har de alltid tilldelats judiska bostadsområden något som Theodor Kollek, borgmästare i Jerusalem mellan 1965–1993, var öppen med: ”den primära anledningen för att definiera Shuafat Ridge som ett grönområde var för att förhindra arabiskt byggande [där] till dess att tiden var mogen för att bygga ett nytt judiskt bostadsområde”.

”Vill kunna leva”

Sedan 2013 har Anas Burqans familj försökt att förhindra att huset skulle rivas. 2015 bötfälldes Burqan med omkring motsvarande 100 000 svenska kronor, och till slut var alla rättsliga åtgärder uttömda. I april revs huset och de övriga husen i Wadi Yasul riskerar samma öde. Samma månad försökte de boende få ett domstolsföreläggande för att hindra rivningarna. Beslutet är inte taget än, men om det blir ytterligare ett nej kan omkring 500 personer bli hemlösa.

Personer, bland dem ett stort antal barn, som liksom Ismail då kommer att få se sina hem förstörda. Ismail säger i filmen A Dark night in Wadi al-Hummus att det värsta är oron för barnen.

– Jag kan inte skydda mitt eget hem. Vet du vad det betyder? Det betyder mycket. Det betyder att jag är en nolla, inget. Jag kan inte ens skydda mitt hem, säger han och fortsätter:

– Jag ber inte om mycket, jag vill bara kunna leva. Det är allt.