Alla hunnit komma in på planet och hittat sina platser. Somliga placerar sitt handbagage i luckorna ovanför sätena. Andra försöker hitta bekväma sittlägen i sina stolar. En lugnande melodi, ett pianostycke, spelas inne i kabinen.

Vad jag minns brukade det spelas verser från den heliga Koranen i väntan på uppstigning på Iran Airs flygplan. Eller minns jag fel?

Jag hade ingen semester under 2018. Boendet jag jobbade på bommade igen på våren det året. Det fanns inte längre ungdomar att ta hand om, med den nya lagen och de stängda gränserna. Många hem för ensamkommande fick stänga.

Under våren jobbade jag på mitt tidigare jobb i skolan. På sommaren fick jag ett vik på två boenden där de ordinarie behövde ta semester. Sedan fick jag ett jobberbjudande på ett av de boendena. Jag tackade ja förstås.

Jag kunde alltid skjuta fram min ledighet. En sådan känsla av frihet. Varför inte ta ledigt den gråaste perioden under den svenska vintern? Eller skjuta ledigheten ännu en bit framåt, så jag kunde fira det iranska nyåret 20 mars tillsammans med mina föräldrar?

Jag tog en sen semester även förra gången, och då var det hösten 2017. Jag har bestämt mig för att hälsa på mina föräldrar varje år. De här tillfällena tillsammans vid den här åldern är guld värda. Den här gången fick det bli åtta veckor.

Vid jul och nyår spred sig uppmaningar och kampanjer, bland annat på sociala medier, om ett flygfritt 2019. Det var inte lite jag avundades mina vänner som attendade i Facebook-eventen. Onödigt flyg bestämde jag mig i varje fall för att skära ner så mycket som möjligt.

Det finns flera barn runt kring min plats på planet. En förälder någon rad snett framför mig sätter direkt igång en surfplatta med en tecknad film och sätter hörlurarna runt sitt barns huvud. Jag kan inte låta bli att titta då och då på skärmen och följa filmen. Det är Minionerna, filmen om de gula varelserna.

Inte förrän vi är uppe i luften kan vi använda skärmarna framför sätena. I ett av de nya Airbus A330 som Iran hann köpa in 2017. Före Trumps nya embargo. Där finns några musikskivor och några iranska filmer att välja mellan. Också några klipp om intressanta turistmål i Iran.

Jag ser skymten av en gammal vän i avdelningen framför planets vinge. Vi har inte setts på över femton år. Där sitter han tillsammans med sitt barn i tonåren. Han blir chockad över att se mig där tiotusen meter över havet.

Jag sätter mig på min plats igen och tjuvlyssnar på samtalet mellan flygvärdinnan och dem som sitter ett par rader framför mig. Hon berättar att de här nya planen klarar av att flyga fram och tillbaka mellan Teheran och Göteborg utan att behöva tanka. Iran Air får nämligen inte tanka i Göteborg. De fick inte ens catering tidigare. Men nu finns det ett företag som trotsar embargot och levererar mat till dem, sa hon.

Planet landar en timme tidigare än det ska enligt tidtabellen. Vi är framme vid elva på kvällen efter fyra timmar och fyrtiofem minuter i luften. Jag undrar varför vi inte fick följa färdvägen på de här nya moderna skärmarna, som vanligt. Är det på grund av en inte helt officiell färdväg, på grund av embargot?