En bild säger mer än tusen ord, sägs det, men det vet vi väl allihop vid det här laget är tämligen sällsynt. Ett ord däremot säger nästan alltid mer än tusen andra ord.

Varje gång man väljer ett ord framför ett annat väljer man även diskurs – om jag kallar min partner för “regeringen” (vilket vore hemskt konstigt eftersom han är man och hela “regeringen”-skämtet går ut på att det är kvinnan som bestämmer i den privata sfären till skillnad från i den offentliga, men strunt nu i det) eller om jag kallar honom för “dansken” (vilket inte vore fullt lika konstigt eftersom han är dansk) så placerar jag honom och mig och vårt förhållande i två olika diskurser.

Den ena bygger på en samhälleligt gemensam förståelse kring ett ojämlikt förhållande mellan partners som är sanktionerat av en acceptans för könsroller på gott och ont (mest ont), och den andra bygger på en gemensam förståelse för vad “danskhet” innebär (också mest på ont skulle jag mena). Jag hade kunnat kalla honom vid namn, eller “min man”, eller något helt tredje. Varje gång jag väljer ett ord väljer jag bort tusen andra.

Nu till poängen. När jag första gången hörde talas om basinkomst kallades det fortfarande oftast för medborgarlön i Sverige. Att basinkomst blivit det nya ordet beror givetvis dels på att den internationella rörelsen kallar det Basic Income, Universal Basic Income eller Unconditional Basic Income (UBI), men till dels också på att ordet “medborgarlön” implicerar vissa saker om konceptet som inte är hugget i sten; att det enbart är “medborgare” (istället för exempelvis invånare) i ett land som skulle få den, och att det skulle vara en “lön” som betalades ut för att vara just medborgare (vilket ofrånkomligen startar debatt om vad det egentligen ska krävas för att räknas som medborgare, räcker det att bara ha medborgarskap eller borde man införa någon slags medborgarplikt också för att “förtjäna” sin “lön”?). Basinkomst är på många vis ett mycket mer neutralt ord, som också tydligare sätter fingret på vad det faktiskt är: utbetalning av ekonomiska medel som ska täcka det basala och utgöra basen för allas individuella ekonomi.

Det senaste nya namnet för basinkomst, till dels introducerat av den amerikanska presidentkandidaten Andrew Yang, men även flitigt diskuterat i basinkomströrelsen globalt, är DIVIDENT, alltså utdelning. Yangs version heter Freedom Divident, vilket jag förmodar är oerhört väl övervägt i “the Land of the Free”, men det är i mitt tycke användandet av ordet Divident som är det riktigt intressanta. Inramningen blir den av aktieägande; vi är alla shareholders i samhället, och således borde vi alla få utdelning av vinsten. Det är helt i linje med det alltmer individualistiska tänkandet som präglar vår samtid, där alla ska vara sin egen lyckas smed, där arbetsmarknaden blir mer och mer prekär och får oss att sluta identifiera oss med våra yrken och istället förväntas fokusera på vår USP (Unique Selling Point). I USA, där socialism likställs med kommunism och används som ett skällsord av många, har Yang dessutom valt att beskriva sin “frihetsutdelning” som “kapitalism med ett golv som ingen kan falla ner under”.

Men spelar det någon roll vad man kallar det, egentligen? Ja, absolut. Hur en idé blir kommunicerad betyder oerhört mycket för hur stort genomslag den kommer kunna få. Basinkomst skulle även kunna kallas kommunism, liberalism, feminism, eller nästan vad som helst. Det beror helt på vilka man vill övertyga (och såklart hur man föreslår att den ska genomföras). En politisk reforms succé beror till dels på hur mycket  “political feasibility”, alltså politisk genomförbarhet, som den lyckas skapa, och dels på om den skapar “psychological feasibility”, det vill säga framstår som något som rent psykologiskt verkar rimligt och genomförbart för folket.

I en studie från 2018 undersöktes hur idéen om basinkomst uppfattades beroende på vilka argument som användes och vilka metaforer som omgärdade argumenten. Studien visade bland annat att argument om att basinkomsten ska vara ovillkorlig i kombination med en metafor som liknar basinkomst vid fickpengar som ett barn (invånaren) får av sin familj (staten) påverkade människor till att argumentera emot basinkomst och fokusera på svårigheterna att finansiera den. Även frihetsargument i kombination med en metafor som liknar basinkomst vid en trampolin varifrån människor kan “studsa tillbaka” (istället för att falla till botten) visade sig vara kontraproduktivt ur ett pro-basinkomstperspektiv, då den metaforen fick läsaren att argumentera för både positiva och negativa aspekter med basinkomst, medan samma frihetsargument utan metafor resulterade i argument med fokus på de positiva effekterna av ekonomisk frihet.

Att kalla basinkomst för “frihetsutdelning” skulle med största sannolikhet inte fungera överhuvudtaget i Sverige på samma sätt som det trots allt verkar göra i USA. Basinkomst är i mitt tycke ett ord som väl fyller sitt kommunikativa syfte. Problemet i Sverige verkar egentligen inte heller ligga i att skapa en psykologisk känsla av genomförbarhet, utan snarare att den politiska viljan att ens röra vid ämnet saknas fullständigt. Vilka argument och metaforer som skulle kunna bita på våra politiker återstår att se.