Det är tal om FN:s konvention om kärnvapenförbud som generalförsamlingen antog i juli 2018. 124 länder var närvarande, bland dessa inget Natoland förutom Nederländerna som inte biföll konventionen. Nato är kärnvapenmakt. Minst 50 länder måste signera och sedan ratificera konventionen innan den kan träda i kraft och därmed bli juridiskt bindande. Sveriges regering – som […]
Det är tal om FN:s konvention om kärnvapenförbud som generalförsamlingen antog i juli 2018. 124 länder var närvarande, bland dessa inget Natoland förutom Nederländerna som inte biföll konventionen. Nato är kärnvapenmakt.
Minst 50 länder måste signera och sedan ratificera konventionen innan den kan träda i kraft och därmed bli juridiskt bindande. Sveriges regering – som först var drivande – har blivit tveksam. De politiska partierna i riksdagen är inte överens om konventionen, regeringen vill därför avvakta med signeringen, meddelade utrikesminister Margot Wallström i juli, mitt under semestertiden. Hon poängterade också att vissa avsnitt i konventionen var otydliga.
Offentlig kritik mot denna kovändning har det inte saknats, först och främst från ICAN, som fick Nobels fredspris 2017, men även från Sveriges civila samhälle med fredsrörelsen i spetsen. Finns det någon internationell konvention som är helt fri från otydligheter? läser jag i FiB:s (Folket i Bild/Kulturfront) augustinummer. Torbjörn Wiklund bekräftar där det vi vet, Sverige har gått i USA:s och Natos spår sedan regeringen Bildt i slutet av 1980-talet, och därmed övergett sin internationellt välkända neutralitetspolitik. Den hittills sista spiken i kistan sattes genom det så kallade värdlandsavtalet med Nato 2015: bland annat kan kärnvapnen placeras på och transporteras genom svenskt territorium.
80 procent av svenskarna är emot kärnvapnen och vill att Sverige undertecknar konventionen. Det råder alltså ett glapp mellan regeringen, vissa riksdagspartier och befolkningen. Ett tryck nerifrån krävs. Till exempel på det splittrade Centerpartiet. Centern har sin stämma i slutet av september.
ICAN riktar sig med ett speciellt upprop till kommunerna, ICAN Cities appeal. Kärnvapnen är nämligen i all synnerhet ett hot mot städer där vapnens radioaktivitet ska skada människor och infrastrukturen i så omfattande grad som möjligt. På ICAN:s världskarta http://nuclearban.org/cities framgår vilka kommuner och även större förvaltningsenheter som redan har följt uppropet, skrivit till sina regeringar, informerat medierna och invånarna till exempel genom utställningar om kärnvapnens faror.
Sveriges kommuner är dock bakbundna, kommunallagen minimerar kommunernas möjligheter.– Jag tror vi alla sympatiserar med uppropet, sa Erling Cronqvist (C), kommunstyrelsens ordförande i Laholm när uppropet riktades till kommunfullmäktige i ett medborgarförslag. Det är ingen kommunal fråga, påpekade han, vi hanterar ärenden som rör vår kommun.
Borde inte ICAN:s kommunupprop behandlas partiövergripande, ett upprop som handlar om allas liv och död? Kommunerna måste ställas mot väggen med en enkel fråga eller ett medborgarförslag. Även ett avslag hörs, och droppen urholkar stenen.
Den enda säkra vägen till att eliminera kärnvapenhotet är att avskaffa kärnvapnen, citerar jag FN generalsekreterare António Guterres: den 26 september infaller FN:s internationella dag för eliminerandet av kärnvapen. Dags för lokala arrangemang, events och demonstrationer!