Det har aldrig varit så enkelt att spela in musik som låter okej. Den som har en Mac har redan ett program installerat som är riktigt bra för hemmabruk och det finns gratisprogram i massor för de flesta behov. Men med risk för att låta som en bitter, konservativ gubbe undrar jag om inte musiken […]
Det har aldrig varit så enkelt att spela in musik som låter okej. Den som har en Mac har redan ett program installerat som är riktigt bra för hemmabruk och det finns gratisprogram i massor för de flesta behov. Men med risk för att låta som en bitter, konservativ gubbe undrar jag om inte musiken redan har börjat stelna på grund av att folk sitter ensamma och pillar med låtar.
Musik är kommunikation. Det är en självklarhet, en klyscha till och med, men sant. En låt är bara meningsfull om någon lyssnar på den. Dans, som går att se som en sorts musik i sig, är en social aktivitet som kräver rätt mycket av oss. I synnerhet när vi dansar tillsammans. Och precis som alla annan kommunikation har musiken förvandlats i grunden av datorernas inmarsch, både i kommersiella studior och bland hemmapulare.
Jag läste på Dramatiska institutet på mitten av nittiotalet när den digitala tekniken slog igenom på bred front. Plötsligt kostade bra ljud en bråkdel av vad det analoga kostade. Den som äger en dator behöver egentligen bara ett ljudkort och en mikrofon för en tusenlapp eller två för att sätta upp en studio som The Beatles bara kunde drömma om.
Studioprogrammen innehåller dessutom en massa virtuella instrument som gör att det går att spela nästan vilket instrument som helst. Det låter inte alltid bra, men med lite tricks och övning svänger det tillräckligt.
För några år sen tog musikproduktionen klivet in i en värld där enskilda musiker ersätts av program. Virtuella trumslagare analyserar musiken och låter nära nog mänskligt. Mänskligare än gamla tiders trummaskiner och mekaniskt upprepade samplingar. Men den som har möjlighet att lyssna på skillnaden mellan en virtuell och en riktig trummis upptäcker snart att den mänskliga låter enormt mycket bättre. Trots att datortrummisen kan spela hur komplicerade rytmer som helst så svänger det inte.
Jag ogillar inte syntar. Tvärtom. De är lika mycket musikinstrument som en fiol eller en elbas. Men de kan inte ersätta andra instrument, lika lite som ett munspel kan ersätta en trombon. Och framför allt kan de inte ersätta det vi musiker menar med sväng. Ofullkomlighet.
Jag är ganska kass på trummor, men kan dunka en takt. Det räcker för att det ska låta bättre än en trummaskin. Och det som saknas är mänsklighet. Ofullkomlighet. Om alla instrument spelar helt rent, om sångaren inte missar en ton och trummorna dunkar på exakt på taktslaget dör musiken. Det låter mekaniskt och platt hur man än vrider på alla rattarna i datorn. Musik svänger för att människor inte är perfekta och örat gillar det.
Den musik som produceras nu skapas nästan uteslutande i dator. Det är hur bra som helst att vem som helst kan göra en låt. Du behöver inte ens kunna spela ett instrument för att klippa ihop lite looper och be datorn fylla på med resten. Det skapas mycket bra musik på så sätt, men mycket av det jag hör saknar själ. Och det beror inte så mycket på själva inspelningstekniken, det beror mest på att tekniken uppmuntrar till soloprojekt. Om jag ska ha riktiga musiker till varje stämma i musiken måste jag samarbeta, kompromissa och acceptera andra människors begränsningar.
Det kan vara frustrerande att spela med andra människor, de gör inte alltid som man vill. Det är arbetsamt att spela in trummor, det behövs en drös mikrofoner och det är inte lätt att få till bra ljud. Men lyssna på musik från den analoga eran. Det låter inte alltid bra. Brus. Nödlösningar för att få in lite fler instrument på de få bandspelarspåren hörs ofta. Ändå har något gått förlorat. Något mänskligt.
Känsla är ett slitet ord i musikerkretsar, men det är egentligen allt musik är, känslor, en bra låt går rätt in i kroppen. Och för det krävs det inte perfektion.
Jag är allt annat än teknikfientlig, men jag gillar brus, knaster och ljudet av människor. Ofta väljer jag tagningar där jag eller någon annan sjunger eller spelar lite fel men där känslan är den rätta, snarare än en tekniskt fulländad.
Jag kan inte låta bli att undra vad som har gått förlorat på andra områden, såna som jag inte har koll på. Vad händer med kulturen när vi inte längre behöver varandra för att uttrycka oss? Vad händer med oss när vi kan ersättas av en app eller insticksfil?
Damkronornas strejk. (Ishockey.)
Förstärkningen av en redan inhuman narkotikapolitik som aviserats från regeringen.