Rapporteringen om klimathotet ökar. Förlusten av biologisk mångfald får alltmer medieutrymme – nu senast är det insektsdöden som varit mest på tapeten. Ångesten tätnar. Vänner vilka tidigare sällan verkar ha skänkt frågor som dessa en tanke befinner sig plötsligen i djup själanöd. Känslan av maktlöshet är i det närmaste total. Samtidigt lever jag på en liten gård där naturvärdesträden, de rara växterna, insekterna, fåglarna och mindre rovdjuren bara ökat i antal de senaste tio åren. Receptet är relativt enkelt: hugg träd, inte skogar; gör äng, inte gräsmatta; mata djuren, sätt upp holkar, lämna platser helt orörda … Med andra ord följ de instruktioner som naturvårdarna har förespråkat i decennier och det blir bättre. Skräll!

I takt med att kolinlagringen i skogsmarken och växter och djur ökar, minskar också känslan av maktlöshet i motsvarande grad. Har man anlagt en äng och fått fjärilarna och humlorna att bli fler så har man faktiskt också gjort en liten bit av jorden till en bättre plats. Den känslan sträcker sig längre än att gå och rösta vart fjärde år (eller för den delen att skriva krönikor där man kräver förändring). Visst, allt du skapat är blott en oas i en i övrigt växande öken, så är det, men ändå. Känslan av makt till att kunna göra bättre har återkommit – och den expanderar.

Vår demokrati är representativ. För att alla ska slippa lära sig mycket om nästan allt så väljer vi istället kunniga proffs som företräder oss. I denna sena timme på planeten jorden ställer dock detta oss inför ett gigantiskt problem: paradoxalt nog både föraktar vi politikerna och tror dem om alldeles för mycket. De förväntas nu o-måla oss ut ur hörnet vi alla målat in oss i. Själva tror vi oss inte om något alls, vilket skapar den där känslan av maktlöshet, ångest och förlamning. Frustrationen över politikernas oförmåga ökar, och med den kraven på samma politiker. Men hur ska de kunna lösa en kris som vi väljare tror är olösbar? Det kan de inte.

Enkel vardagsaktivism återger oss en känsla av att vi visst kan påverka. Att just jag, och vad jag gör, spelar roll. Och när man börjat spela roll vill man gärna fortsätta göra det. Det växer. När man skyddat sin första skog, sett en fridlyst fjäril i trädgårdens vilda hörn, när det plötsligt dyker upp bin och humlor bland blommorna på balkongen, då vet man att man har makt. Först då förstår man hur enkelt det skulle vara att göra mera och hur mycket positivt som skulle kunna hända om fler och fler av oss började göra något.

Aktivism är kanske inte svaret på världens alla problem, men det är medicinen mot ångesten och handlingsförlamningen som nu breder ut sig. Ett enda kilo potatis som inte odlats på ett konventionellt jordbruk någonstans söderut och transporterats runt halva landet, utan istället dragits upp på kolonilotten, eller i en hink, är ändå några färre kilo CO2 i atmosfären. Två trädkrypare är en potentiell häckning. Att älska jorden, utan representativa mellanhänder, löser problem och ger kraft.