SYDAFRIKA Det värker i axlarna. Claudene van Wyk föddes i ett lantarbetarhem i Västra Kapprovinsen och började arbeta på vinfälten som 13-åring. Skördesäsongen är värst säger hon. I år gör hon sin tjugonde.– Vi får order om att lassa hinkarna överfulla. De är tunga för oss kvinnor att bära och de pressar oss att jobba i hög takt.

Hon visar upp sin senaste lönespecifikation.Den lilla papperslappen berättar att Claudene van Wyk tjänat 684 rand, motsvarande 430 kronor för två veckors heltidsarbete. Det borde vara olagligt lite, den statliga minimilönen för lantarbetare är 1 980 kronor per månad.– Vi kvinnor får inte fast anställning, ägaren ersätter oss som har arbetat här länge med inhyrda. Vi får höra att vi måste stanna hemma när han hyr in. Lönerna vi får är som slavlöner.

Gården där Claudene van Wyk har tillbringat hela sitt liv heter Leeuwenkuil Plase och har en anrik plats i Sydafrikas vinhistoria.Den grundades 1693, i det mest klassiska vindistriktet Stellenbosch, och drivs sedan 1852 den nuvarande ägarfamiljen.Lantarbetaryrket går i arv. Många familjer har arbetat här i generationer. Claudene van Wyk säger att det inte är ett val.– Jag har två söner och önskar inte lantarbete för dem. Jag vill att de ska studera, läsa på universitetet. Men vi har inte råd att skicka dem.

För ägarna går det bättre. Stora volymer och låga kostnader har möjliggjort expansion. Leeuwenkuil Family Vineyards har under årens lopp vuxit till att omfatta ett trettiotal gårdar i området.Familjeföretaget är en av de sydafrikanska vinproducenter som säljer störst volymer på Systembolaget, både direkt genom sina egna varumärken och indirekt genom försäljning av druvor till andra exportproducenter.Kassakon heter Pieter Carstens, en bag-in-box rödvin för 239 kronor som vi svenskar i fjol drack 380 000 liter av.

När handelssanktionerna avskaffades med apartheidregimens fall satsade Sydafrikanska vinproducenter på att slå sig in i lågprissegmentet.Landet fick snabbt ett rykte om att leverera mycket vin för pengarna, och i dag står Systembolaget ensamt för omkring 5 procent av den globala försäljningen av sydafrikanskt exportvin.

Bortom lyxen

Samtidigt växer Sydafrika som turistdestination. 45 000 svenskar besöker årligen landet och för många är vingårdarna runt Kapstaden en av huvudattraktionerna. Här kan besökare äta och dricka förstklassigt, och ekonomiskt överkomligt, i historiska miljöer.Men bortom lyxen finns en verklighet som omsorgsfullt döljs för turisterna.Arbetarnas nedgångna bostäder ligger på privat mark, kilometer från de vackra vingårdarna. Människorna som sköter vinrankorna och skördar druvorna syns inte i marknadsföringen.– Det är vi som lider i solen varje dag för att de ska få billigt vin, fnyser Karin Carolus, 25 år.

Hon drömde om att studera och lyckades ta sig till gymnasiet innan en oplanerad graviditet satte stopp för fortsatta studier. Nu är hon tillbaka i föräldrahemmet med ändrade förutsättningar.Länge gällde att den som fötts på gården fick anställning på gården. Men villkoren förändras. Nu tar vinproducenterna in allt fler daglönare för att pressa ned kostnaderna.– Jag är inte fast anställd, säger Karin Carolus. När det regnar kan vi inte jobba och då får jag inte betalt. De säger: ”Inget arbete, inga pengar.”– I kväll kommer ägaren att gå hem och berätta för sin fru om hur hårt han har arbetat, men det är vi som har arbetat. Våra namn nämns aldrig, skjuter pappan Alfred Martin in.

Villkoren svider. Men förnedringen är värre.– Förmannen skriker: ”Flytta dig för helvete.” Han har ingen respekt alls. Jag är inte en ko som man föser omkring, säger Karin Carolus.– Om han vill dig något säger han inte ”ursäkta”, han kallar dig ”bitch”. Hur kan du arbeta för någon som kallar dig det? Inte ens min make pratade så med mig!Flera av grannarna som dricker öl utanför familjens hus vill berätta om förmannen. Vittnesmål om rasism och kränkningar avlöser varandra, volymen stiger, flaskor skickas runt.

Alkoholismen är utbredd på Sydafrikas vingårdar. Under slaveriet användes vin som ett sätt att hålla slavarna passiva. Under apartheid betalades en del av lönen ut i vin.Praktiken är numera förbjuden, men missbruket har bestått. Ingenstans i världen föds så många barn med alkoholrelaterade fosterskador som i Västra Kapprovinsen.En granne ligger utslagen på marken. Inomhus spelar Karin Carolus sjuåriga dotter mobilspel medan de vuxna skränar allt högre.För vingårdarna är de flerhundraåriga traditionerna ett säljargument. Men lika gammal som den sydafrikanska vinindustrin är berättelsen om utsattheten på fälten.

De holländska kolonisatörerna importerade inte bara vinstockar. Mellan 1658 då det första slavskeppet angjorde Kapstaden och 1808 då livegenskapen avskaffades skeppade Ostindiska kompaniet över 60 000 slavar från besittningar i Västafrika, Indonesien och Indien.– De här människornas förfäder var slavar, det är därför de jobbar på gårdarna. De är slavarnas barn, säger Boitumelo Rahmalele.Han är ombudsman på CSAAWU, det största lantarbetarfacket i Västra Kapprovinsen, och säger att dåtidens maktstrukturer fortfarande lever kvar. Här mer än någon annanstans.– Stellenbosch är det mest rasistiska stället i Sydafrika. Det här var kärnan av slaveriet och kärnan av apartheid.

”Vi vill att alla som arbetar i vår leverantörskedja ska ha schyssta villkor”, skriver Systembolaget på sin hemsida.Det främsta redskapet för att nå dit är det statliga monopolets uppförandekod och de revisioner som ska se till att den efterlevs.2016 exponerades arbetsvillkoren hos Leeuwenkuil i dokumentärfilmen Bittra Druvor, som sändes av Uppdrag Granskning. Även Arbetet Global har tidigare rapporterat om missförhållandena.

Sedan problemen uppmärksammades har Systembolaget genomfört 17 revisioner och uppföljningar – långt över genomsnittet – på producentens vingårdar och fabriker. Men i Sydafrika menar facket att det stängs ute från att medverka och att förbättringarna lyser med sin frånvaro.– Från 2016 har vi sagt till Systembolaget att arbetarna på Leeuwenkuil lever som slavar. Slutsatsen vi dragit är att Systembolaget belönar förtryck. Trots allt vi har dokumenterat ökar Systembolaget försäljningen. Vad säger det till oss? Det säger oss att de har tagit ställning, att deras etiska standarder är en PR-övning, dundrar CSAAWU:s generalsekreterare Trevor Christians.

Hanna Sutherlin, hållbarhetsansvarig på Systembolaget, vill inte kommentera villkoren på Leeuwenkuil eller resultatet av inspektionerna.– Jag kan inte gå in i detalj på enskilda producenter, men vi ser som sagt förbättringar efter revisionerna och vi hade heller inte fortsatt sälja produkter därifrån om så inte var fallet, säger hon.Systembolaget har möjlighet att häva ett avtal om en producent inte lever upp till uppförandekodens krav. Men trots upprepade larm om missförhållanden har inget sydafrikanskt vin någonsin säljstoppats.– Nej, det har vi faktiskt inte. Det har aldrig behövts eftersom producenterna har vidtagit åtgärder, säger Hanna Sutherlin.

Däremot medger Systembolaget att fackförbunden fått för lite inflytande.– Jag tror att det som verkligen måste stärkas är vårt samarbete med facken. Även om det står tydligt i vår uppförandekod att fackförbund ska vara delaktiga  vet jag att det inte alltid sker ute i produktionen.Regeringen gav nyligen Systembolaget i uppdrag att ta större hänsyn till aspekter som ”arbetsmiljö, mänskliga rättigheter, arbetsvillkor” i sina inköp. Ett resultat är att monopolet nu ska börja kräva att fackförbund ska involveras i åtgärdsarbetet efter revisioner.– Sydafrika är fortfarande en ung demokrati där arbetsmarknadens aktörer inte alltid har byggt upp den typ av förtroende som behövs för ett konstruktivt samarbete. I bland skapar det här en situation där arbetsgivare, direkt eller indirekt, inte alltid tillåter fackförbund eller försvårar deras arbete, säger Hanna Sutherlin.

Från fackligt håll bemöts löftena med klentrogenhet. Systembolaget har i flera år lovat ökad delaktighet, säger Trevor Christians på CSAAWU.– Vi är väldigt skeptiska till att de verkligen menar allvar när de pratar om förändring.

Världens största klyftor

Sydafrika har världens största ekonomiska klyftor. Lantarbetarna befinner sig längst ner i hierarkin. Med apartheids fall fick de politiska rättigheter, men gamla maktrelationer lever i hög utsträckning vidare.Fortfarande är ägare och chefer vita, medan lantarbetare är svarta eller färgade. Fortfarande lever lantarbetarna i djup beroendeställning.Hyreskontrakten för arbetarbostäderna är knutna till anställning, den som gör sig obekväm riskerar inte bara sitt jobb utan även sitt hem. Vingårdarna ligger isolerade och den som behöver besöka läkare är beroende av ägarens välvilja.– På nationell nivå är apartheid över. Men här bor arbetarna på chefens mark, de måste köpa chefens el, dricka chefens vatten. Ägarna kan fortfarande använda apartheidsystemet, säger ombudsmannen Boitumelo Rahmalele.

Att vingårdarna ligger på privat mark ger också ägarna juridisk rätt att stänga ute facket.De som odlar druvorna får inte ta emot besök, ens av släktingar, utan tillstånd. Facket försöker kringgå det bristande tillträdet genom att rekrytera arbetsplatsombud. Ett av dem är Claudene van Wyk.– Vi hade arbetsrelaterade problem men när vi talade direkt med ägaren så lyssnade han inte. Därför bildade vi ett fack. Då kallade han oss i facket till ett möte och sade att han ville bli av med oss allihop.

Claudene van Wyk är inte är inte den enda som drabbats av nedskuren arbetstid, men tror själv att ägaren straffar henne extra hårt för hennes fackliga engagemang.Sedan ägaren beslutade att stänga av varmvattnet till gården har hon kämpat för att få det tillbaka.– När vi sade åt honom svarade han att han inte behöver varmvatten.Har han själv varmvatten?– Ja. Han har allt.

Arbetet Global har flera gånger försökt kontakta Leeuwenkuils ägare, utan framgång. Systembolaget säger att villkoren på vinproducentens gårdar har förbättrats.Men avtalet med producenterna säger att information om revisionerna inte får lämnas ut till tredje part. Att som utomstående kontrollera uppgifterna om framsteg – eller att som konsument försäkra sig om att fredagsvinet är etiskt försvarbart – är svårt.En av få möjligheter är att tala med arbetarna på de berörda gårdarna. Som inte alls delar Systembolagets bild.– Jag skulle vilja åka utomlands, säger Claudene van Wyk.– Jag skulle vilja tala direkt till det svenska folket. Jag skulle vilja tala direkt med Systembolaget. Men jag kan inte åka till Sverige. Jag har inte ens råd att åka in till stan för att gå till doktorn.