Dagens ohållbara värld har många rötter i patriarkala kulturer och strukturer som förordar konkurrens före samarbete, dominans före ömsesidighet. Därför vore det naturligt för freds-, miljö- och omställningsrörelsen att främja nya mansroller präglade av empati, sårbarhet och öppenhet. Det handlar om förhållningssätt, ”kulturen inom oss”.

Vi män inom rörelsen behöver stödja varandra i att våga leva med öppna hjärtan, att utforska balansen mellan kraft, ilska och sårbarhet. Då kan vi vara med och lägga grunden till en genuin fredskultur i balans med planetens ekosystem. En kultur där övergrepp på natur, kvinnor, urfolk och minoritetsgrupper upphör. 

Då måste vi också ta itu med kvarlevorna av den patriarkala kultur som visar sig i en ofta omedveten tuppfäktning. Kanske kan vi alla hamna i sådana beteenden när vi är i affekt, ibland med rättfärdigandet att det sker i ”det godas” namn. Effekterna kan vara förödande för enskilda, grupper eller hela rörelser. Tuppfäktning mellan män kan generellt sett inte jämföras med våldet mot kvinnor genom tiderna. Samtidigt har våldet formats i hur vi män fostrats att bete oss mot varandra.

Tuppfäktningen skapar okänsliga ledare som tillåter att marker skövlas, hav dödas och skogar sätts i brand. Hur kan vi förebygga sådana beteenden? Eller undvika att svara med samma mynt? Hur kan vi istället medskapa en ny kultur genom att fördjupa vår öppenhet och sårbarhet snarare än att stänga av? Sätta gränser utan att förgöra varandra? Om vi män lär oss se dessa patriarkala mönster där vi själva verkar och tar ansvar för samma tendenser inom oss, kan vi kanske vända ilskan till konstruktiv kraft och passion. Det är sant mod.

Tuppfäktning är ett kulturellt fenomen. Vi kan alla bete oss på sätt som skadar och sårar, samtidigt som många av oss har utsatts för psykologiska och emotionella övergrepp från andra män. Det sker även inom de tillsammansrörelser där man kan tro att det är tryggt att uttrycka sig. Kanske är det så att ju mer synliga vi blir, desto viktigare att prata om detta. Många känner av utmaningarna i vår tid. Vi har inte råd att såra varandra och förlora engagemang. Jag har själv bevittnat och även tagit del av andras berättelser om hur tuppfäktningar inom miljö- och omställningsorganisationer försvagat rörelsen.

Mina personliga erfarenheter av dessa beteenden har gett mig fördjupad förståelse för vad det kan innebära att utsättas för härskartekniker som oftast drabbar kvinnor, minoriteter och natur. Bland dessa är kanske objektifiering och osynliggörande bland de värsta. Objektifiering innebär att behandlas som något mindre än ett unikt subjekt, en nedvärdering som rättfärdigar brutala övergrepp. Osynliggörandet gör att allas berättelser inte får höras. I ensidig dominans dör dialogen och därmed relaterandet.

Hur kan vi istället lära oss främjartekniker som bygger en mångfaldig rörelse där alla får blomstra, en kultur av tillit som förebygger framtida övergrepp? Där kan läkning börja.

Tumme upp: 

Organisationen MÄN och odlargruppen Under Tallarna som utforskar miljö och maskulinitet.

Tumme ner: 

Män som driver hatkampanjer på nätet mot kvinnliga klimataktivister som Greta Thunberg.