VÄSTPAPUA Under måndagen spreds återigen bilder på dödade och obeväpnade västpapuanska demonstranter, liggande på marken med kropparna genomborrade av kulor avlossade av indonesisk militärpolis. I staden Wamena beräknas antalet döda civila uppnå 20 medan ett 60-tal skadades i upplopp som enligt nyhetsbyrån AP uppstod efter att en högskoleelev kallades ”apa” av sin lärare.

Enligt ögonvittnen var indonesisk militärpolis snabbt på plats utmed vägen nära universitetet Cenderawasih för att skingra den stora folksamlingen och öppnade – av oklar anledning – eld och avfyrade tårgas mot studenterna.

– Jag vet inte varför polisen började skjuta, studenterna var visserligen högljudda och ropade ”oop-oop”, men det är normalt. Jag vet inte varför det hände, kanske blev säkerhetsstyrkorna panikslagna, berättar ögonvittnet ”Martin” för AP.

”FN måste agera nu”

Officiella talespersoner för den indonesiska polismyndigheten i Västpapua menar att folkmassan angrep soldater och poliser bland annat med machetes och stenar, vilket framtvingade ett gensvar i form av skarpa skott och tårgas. En soldat miste också livet i sammandrabbningarna i Wamena.

Demonstrationerna mot Indonesiens 50-åriga ockupation av västra öhalvan av Nya Guinea har pågått sedan årsskiftet men har stadigt eskalerat sedan i våras och innefattar såväl landsbygdsbor i Västpapuas centrala högländer som studenter i ekonomiskt viktiga städer som Wamena, Timika och Jayapura.

Situationen är så pass allvarlig att Benny Wenda – talesperson för den västpapuanska befrielserörelsen ULMWP, och bosatt i London i exil – kräver att FN agerar skyndsamt för att förhindra fler ”massakrer” av västpapuanska invånare. Hittills har Indonesiens militära svar på både väpnat motstånd från OPM-gerillan som fredliga organisationer resulterat i en flyktingkris i Västpapuas centrala högländer och ett dödsantal som börjar bli en politisk belastning för centralregeringen i Jakarta som fortsätter att hävda sin äganderätt av öhalvan.

– I Nduga-provinsen har ett dussin nyfödda och små barn dött till följd av Indonesiens militära operationer, samt tvingat 40 000 papuaner på flykt. Delar av Nduga har blivit spökstäder med tomma skolor, brända kyrkor och papuaner intvingade i djungeln, säger Benny Wenda.

Michele Bachelet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, kritiserade i början av september Indonesien för utbredd rasism och rasistiskt motiverat våld gentemot västpapuaner som exempelvis studerar på Java och Sumatra, men utöver det har Förenta Nationerna inte nämnvärt höjt rösten mot Indonesiens nyvalde president Joko Widodo.

Militär upptrappning – ingen fred i sikte

Sedan augusti har Widodo utökat den militära närvaron med 16 000 soldater samtidigt som infrastrukturprojektet Trans Papua fortsätter att förändra de ekologiska och ekonomiska förutsättningarna i Västpapua. Den svenska regeringen ser fördjupat ekonomiskt samarbete med Indonesien som en viktig del i att nå fram med budskap om ”demokrati, respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer”.

– Sverige följer situationen i Papua och uppmanar till dialog och återhållsamhet för att undvika eskalering, samt att mänskliga rättigheter respekteras, säger svenska UD till Syre Global.

Benny Wenda drar paralleller av 2019 års våldseskalering i Västpapua med 1991 års Östtimor, då illegalt ockuperat av Indonesien sedan en militär invasion stödd av USA 1975. 1991 massakrerades över 200 civila av indonesisk militär på kyrkogården Santa Cruz i den timoresiska huvudstaden Dili under en fredlig demonstration för självständighet.

Massakern väckte internationell avsky och omvärlden fick upp ögonen för situationen i Östtimor, där Indonesien inte lyckades besegra den illa beväpnade gerillan Fretilin trots återkommande användning av krigsbrott såsom napalmbombning, planterad hunger och folkmord.

1998 avgick Indonesiens seglivade diktator Suharto och öppnade dörren för demokrati. Året därpå tilläts Östtimor folkomrösta om självständighet – vilket befolkningen också röstade för – och Indonesien framhölls som ett ekonomiskt intressant investeringsland för omvärlden. Mitt i alltsammans glömdes på sätt och vis Västpapua – annekterat av Indonesien i början av 1960-talet och integrerat i den nationella landskroppen i form av en FN-översedd men idag förkastad ”folkomröstning”, där tusen av Indonesien handplockade papuaner röstade för integration med Indonesien.

”Folkmord – i många skepnader”

Källor i Västpapua som Syre Global talat med vittnar om ett ”pågående folkmord” i många skepnader: dels den typ som okunskap och politiskt motiverat hat bland gemene indoneser, som fostras i statsideologin ”Pancasila” där indonesisk överhöghet över Västpapua är skriven i sten och motiverar trakassering av och rasistiska påhopp mot västpapuanska studenter på exempelvis Bali, Sumatra och Java.

Och dels den våldsamma, där indonesiska intressen i Västpapua – främst ekonomiska och politiska – ges självklart företräde framför mänskliga rättigheter, och motiverar tvångsfördrivningar, skarpa patroner mot demonstranter och truppförstärkningar i tusental för att till vilket pris som helst stävja de snart årslånga demonstrationerna för en ny FN-översedd folkomröstning:

– Det är viktigt att veta att vårt land åtnjuter ett gott anseende i omvärldens ögon, men dagens problem i Papua är av den art att vår nation inte tycks vara förmögen att lösa dem på egen hand, säger en källa i Västpapua till Syre Global.

Därför kan omvärlden omöjligt fortsätta blunda för våldet, dödsfallen och förtrycket i 2019 års Västpapua, menar Benny Wenda:

–  Den västpapuanska befolkningen riskerar sina liv när de tar ordet ”folkomröstning”, ”självbestämmelse” eller ”självständighet” i sina munnar, säger han.

Något som också var fallet i Östtimor, ett land där 250 000 människor miste livet under 25 år av indonesisk ockupation:

– I år har Västpapua blommat ut till nästa Östtimor. 1991 års Santa Cruz-massaker upprepas nu i vårt land, säger Benny Wenda. De 16 000 nya soldaterna som skickats till mitt hem har inte kommit för att skyddat mitt folk – de är där för att bruka våld, plåga och skrämma i syfte att bibehålla indonesisk kontroll över territoriet.