Från Zambia i södra Afrika hörs varningsrop om en förestående hungersnöd som kan komma att drabba miljontals människor. Behovet av mathjälp beskrivs av bland annat lokaljournalister som akut och att årets skördar i stor utsträckning slagit fel till följd av torka samtidigt som landets president pekar ut klimatförändringar som Zambias – och världens – huvudfiende. […]
Från Zambia i södra Afrika hörs varningsrop om en förestående hungersnöd som kan komma att drabba miljontals människor. Behovet av mathjälp beskrivs av bland annat lokaljournalister som akut och att årets skördar i stor utsträckning slagit fel till följd av torka samtidigt som landets president pekar ut klimatförändringar som Zambias – och världens – huvudfiende.
ZAMBIA Uteblivna regn i början av året har lagt en torr grund för Zambias befolkning. Rapporter från det kustfria sydafrikanska landet vittnar om hopplöshet och resignation inför vad som beskrivs som politisk tafatthet inför en nationell kris.
– Barnen har slutat leka och deras magar är uppsvullna, berättar lokaljournalisten Karrus Hang’andu för OmVärlden. Mammorna är desperata och ammar inte längre sina bebisar. Läget är akut.
Regeringen som sedan 2015 leds av Edgar Lungu har hittills manat till fortsatt lugn och bestridit uppfattningen om att Zambia bör utlysa krisläge. FN:s mat- och jordbruksorganisation FAO slår dock fast att rurala delar av landet står öga mot öga med svält:
– Regeringen måste identifiera de områden som kantas av hunger och intensifiera distributionen av matpaket till drabbade familjer, sa George Okechi, FAO:s representant i Zambia, till Lusaka Times tidigare i höstas.
”Söka lösningar hos oss själva”
Distributionen av nödpaket lämnar mycket att önska, anser Okechi, men hungersituationen är i regeringens ögon endast tillfällig och under kontroll – även om Zambias framtidshorisont ligger i händerna på globala omständigheter:
– Beträffande ekonomisk tillväxt och allt som vi vill göra står vi inför effekterna av klimatförändringarna. Därför tror jag att vi måste ta oss en ordentlig titt efter lösningar som vi kan finna hos oss själva, sa president Edgar Lungu i ett tal i FN-skrapan i slutet av september.
I många anseenden står Lungu på samma sida som den lokala opinionen. Zambia har bjudit kamp mot kopparindustrin – sedan kolonialismens dagar till stor del i brittisk ägo och ekonomisk kontroll – till följd av gruvnäringens dokumenterade konsekvenser för grundvattenresurser och ekologin, samt gjort ekonomiska ansatser till att säkra landets elförsörjning med hjälp av dammar och satsningar på förnybara energikällor.
Men tillväxtkartan ser liksom hungersituation i rurala delar av landet minst sagt bleka ut, och Zambias nationella bondeförbund ZNFU publicerade för några dagar sedan ett uttalande där de uppmanar till krissamtal med regeringen för att staka ut nya strategier för landets misshandlade majsproduktion.
Höga kostnader när det gäller bland annat bränsle har vid sidan om ett skiftande klimat slagit hårt mot landets jordbruk och därför önskar ZNFU se samtal på hemmaplan utöver omtyckta tal i FN-skrapan i New York:
”Hittills har inga samtal skett för att reflektera över majspriser, köpmodeller eller exportförutsättningar”, konstaterade ZNFU i sitt pressutlåtande.
”Lever av gräset vid vägen”
Samtidigt som bondeförbundet inväntar regeringens ankomst till samtalsbordet fortsätter människor i rurala Zambia att vittna om hungersnöd och panik i 2019 års torkas spår:
– Nu har vi inget kvar, berättar 70-åriga Geoffrey Siambelele för den katolska radiostationen Chikuni. Vi lever på gräset som växer vid vägen och Guds försorg. Om vi inte får [någon hjälp] snart har vi ingen framtid.
