Det finns egentligen inte mycket att säga om Uppdrag Gransknings senaste “reportage” om transvården, förutom att de pillar citat ur deras sammanhang likt russin ur en kaka, blandar argumentation och retorik lite hipp som happ i en dramaturgiskt förutbestämd flaska, och försöker sälja det hela som ett lättdrucket vin. Med andra ord inget som lurar någon som vet det minsta om vin, eller russin, eller kakor. Vilket väldigt många inte gör, tyvärr.

Till vemodig musik och närbilder på ögon, händer, fötter, berättar tonåringen Johanna om hur hon, efter att tidigare ha varit väldigt sjuk i anorexia, under en period trodde att hon var en transman. Under tiden hon stod i kö för utredning för diagnosen könsdysfori gick hon i privat terapi och fann där att det inte var på grund av sin könsidentitet hon hade haft anorexia, som hon trott, utan snarare tvärtom: på grund av anorexian hade hon letat efter en quick fix mot sitt kroppshat.

Hennes historia är oerhört intressant ur flera perspektiv: kroppsacceptans, självbild, det desperata sökandet efter något som kan få en att må bra, svårigheten att hitta adekvat hjälp och stöd. Men i den kontext som historien berättas i förvandlas den till något helt annat än vad den är – ett anekdotiskt bevis för att vi inte kan lita på att unga transpersoner de facto är transpersoner utan att de kanske bara “går igenom en fas”. Det är ett lika väl beprövat som ohederligt narrativ som jag har mycket svårt att se att public service borde ägna sig åt.

Huvudsyftet med avsnittet verkar först och främst vara att sätta stopp för det politiska förslag som, om det gick igenom, i vissa fall (troligen i de fall då transungdomar lever i en familj som inte accepterar dem för de de är) skulle ge transpersoner under 18 år möjlighet att genomgå könskorrigerande behandling och kirurgi utan sina förmyndares godkännande. I det narrativet framstår den långa väntetid på utredning som Johanna fick uppleva som något positivt – hon hann ändra sig.

Men just väntetiden i vårdkön är inte vad programmet handlar om, och den fortsätter att vara 12–24 månader (vilket är något man verkligen kan kritisera men det gäller ju all vård). Inte heller får vi veta hur lång tid Johanna faktiskt gick i utredning innan hon avbröt den, och således får vi inte heller veta huruvida utredningen hade kommit att visa om hon kunde få diagnosen för könsdysfori eller ej. Det impliceras däremot starkt att om hon inte själv hade avbrutit hade det slutat med att hon utan vidare åthävor genast hade fått börja med hormonbehandling och fått operera bort brösten, snipp snapp snorum.

Några föräldrar har låtit Uppdrag Granskning ta del av två ungdomars journaler (observera att föräldrarna tillåtit detta, inte ungdomarna själva, liksom i förra avsnittet på samma tema som sändes i våras), och just dessa två korta utredningstider på 5 till 8 veckor används som argument för att kroppsdysfori-diagnoser fastställs för lättvindigt på unga personer. Huruvida dessa ungdomar är nöjda med efterföljande diagnos och eventuell könskorrigerande behandling eller ej framkommer inte.

Vad som framkommer är däremot att 5–8 veckor ska förstås som oerhört snabbt, oavsett hur många samtal de fått under denna tiden, eller hur länge de levt med känslor av könsdysfori. Men vi får inte veta hur många samtal som är normen. Vi får inga jämförelsepunkter. Siffran 40 procent transungdomar som försökt ta sitt liv avfärdas snabbt med att det “bara” borde vara 30 procent – som om inte den siffran är illa nog? Aleksa Lundbergs medverkan ser i denna kontext tyvärr mest ut som ett alibi för att UG ska undvika att framstå som lika ensidiga som i förra avsnittet, och störst fokus läggs på hennes filosofiska tankar kring om hon hade gått under av könsdysfori eller inte om hon inte genomgått könskorrigering.

Det hade varit så lätt att göra ett bättre reportage. Det hade varit så lätt att även intervjua någon som faktiskt fått könskorrigerande behandling i sin ungdom och som därigenom mått bättre. Det hade varit så enkelt att bygga kritik mot transvården på den kritik som transpersoner framfört i åratal. Det här kan vara det första som många människor ser om transvård och om transpersoner. Vi får utgå ifrån att Uppdrag Granskning vet detta. Och då måste vi verkligen ställa oss frågan: Vad är deras agenda egentligen?